Ett eget hems värde är mer än det monetära
Ibland är det intressant att betrakta efterspelet när partier, politiker och partiledare gör ett utspel eller presenterar en nyhet. Ofta lever det sitt egna liv, där avsändaren inte riktigt kontrollerar vad som tas upp i nyhetsrapportering, bråkas om i debatter, uppmärksammas på sociala medier eller fastnar i det allmänna medvetandet.
Se på Ebba Buschs (KD) partiledartal under partiets kommun- och regionpolitiska dagar i helgen. I ett tal som berörde många olika saker var det nog främst frågan om skärmar som fick stor uppmärksamhet. Inte så konstigt egentligen. Det är en fråga som varit het under en längre tid, den berör många, olika sidor kan ha diametralt olika syn på sakfrågan, och det är dessutom en fråga där Liberalerna redan profilerat sig. Vilket alltså innebär att Kristdemokraterna försöker konkurrera med regeringspartnern i en för det partiet viktig fråga. Det kan bli lite infekterat.
Mindre uppmärksamhet fick presentationen av en ny utredning som regeringen tillsätter, vad bostadsminister Andreas Carlson (KD) kallar för en ”egnahemskommissionär”, i syfte att öka småhemsbyggandet. Utredaren får gott om tid på sig, uppdraget ska redovisas senast 2027. Till utredare utses nuvarande landshövdingen i Uppsala län, tidigare bostadsministern Stefan Attefall, som under sin tid som kristdemokratiskt statsråd i regeringen Reinfeldt lanserade de bygglovsfri attefallshusen.
”Med ägande följer självständighet och ansvarstagande.”
Inte bara vill man öka småhusbyggandet, det ska också byggas fler trädgårdsstäder. Med detta tas ytterligare steg i att förverkliga vad partiet under valrörelsen 2022 kallade för ”villalöftet”, att fler ska kunna bo som de vill. Faktum är att en majoritet av svenskarna drömmer om att bo i småhus.
Det är en dröm som bör respekteras – och som är värd att ta fasta på från politikens håll när man strävar efter att bygga det goda samhället. Det finns ett värde i att äga sitt egna hem, som sträcker sig bortom det monetära. Det egna hemmet är en fristad. Och med ägandet följer både självständighet och ett ansvarstagande – för både hemmet och omgivningen. Man blir en del av en granngemenskap. Det fostrar medborgaranda och ger en känsla av tillhörighet, av sammanhang – man blir en del av en meningsfull gemenskap. Kanske börjar man sjunga i den lokala kyrkokören, medan barnen deltar i en av bygdens idrottsklubbar.
Inte minst rotar man sig på en konkret plats där man tids nog kommer känna att man hör hemma. Vad det lider bygger man upp en tillit till sina grannar; man känner igen fåglarna som brukar komma på besök; håller kärt det där stora gamla kastanjeträdet bredvid huset; man vet var på tomten som det går att gräva efter mask och var man stöter i sten; man har lärt sig vilka platser i närheten som lämpar sig för en picknick eller läsestund, och intresserar sig för de historiska lämningarna i närheten. Huset kanske går i arv, och blir en länk mellan generationerna.
Det senaste årtiondet har mycket av den politiska debatten av naturliga skäl fokuserat på vad som skulle kunna kallas för de akuta åtgärderna, för att motverka kriser. Migrationskris, gängvåld, militant extremism, klimatkris, krig i närområdet. Arbetet för att hantera allt detta är nödvändigt. Men det behövs också de positiva, ljusa visionerna som ger hopp om framtiden. Som får en att längta eller drömma. Satsningar för att förverkliga svenskens villadröm är en välkommen sådan.
