Ett arbetsliv med många äldre
På denna tidnings debattsida har en kort men intensiv debatt kring utredningen Senior 2005 utspunnit sig (Ytterberg 26/11, Nordling 28/11, Carlsson 1/12). En synpunikt är, att farhågorna om att hälften av oss måste arbeta till 79 års ålder överdrivna. En annan synpunkt är att vi på ett helt annat vis än nu kan se fram mot ett arbetsliv med många äldre.
Sven Carlsson skriver i sin tänkvärda artikel att det är först och främst är en politisk uppgift att skapa ett bra arbetsliv för ungdomen. Det är nog så, men med den brist på arbetskraft som väntar är det ett helt otillräckligt mål. När det varit arbetskraftbrist på femtiotalet löstes problemen genom att ny arbetskraft till företagen mobiliserades från kvinnogrupper, från jordbruken och via invandring. I två av de grupperna saknas i dag arbetskraftsreserver.
En nyckelmening i Carlssons artikel är den sista om hur äldreboomen ska pareras: ”Under förutsättningen att de ekonomiska och sociala resurserna fördelas förnuftigt och rättvist”. Med det avses rimligen att stat och kommun skattevägen ska överföra resurser från arbetande till pensionärer.
Det finns dock ingen som helst anledning att tro att morgondagens arbetande kommer att acceptera ett ökat skattetryck bara för att de äldre blir fler. Den enda för äldre trygga formen för att säkra resurser är att ha tjänat hop dem själva innan pensioneringen. Det är också den principen som i dag präglar de nya pensionerna: det man inte betalat in, får man heller inte ut. Den som pensionerades 1920 hade omkring 10 år kvar som han hade arbetat ihop till. Morgondagens pensionärer ska vara försörjda till 87–90. Det är mycket pengar. Pensionen inträder i framtiden rimligen när resurserna finns.
