Ett allvarligt återfall i intolerans
Förnyelsen av partiledningen var ett tema för Sverigedemokraternas landsdagar som avslutades på söndagen. Partiveteraner som Björn Söder fick lämna den symboliskt viktiga partistyrelsen efter bland annat hårda angrepp på priderörelsen. Det skulle vara en signal om förändring, om framtida regeringsduglighet. Om att intolerans ersätts med tolerans. På det hela taget fungerar ju samarbetet. Talet om SD-regeringen är en illusion eftersom någon ren SD-politik inte kan skådas.
Partiledaren Jimmie Åkessons hårda angrepp på svensk islam visar emellertid på ett annat SD. Det var en attack på en minoritet, men också på något större. På grundlag och på grundläggande rättigheter.
Om det finns all anledning att agera mot islamism är det islam som Åkesson ger sig på. Det är en religion inte en politisk rörelse som fördöms och som ska motarbetas med offensiva statliga åtgärder.
Åkesson talar om att moskéer ska stängas och kunna rivas. I detta görs en skillnad mellan religionsutövning och de”monument” som moskéerna utgör. Men den uppdelningen är en chimär eftersom byggnaderna inte är vilka byggnader som helst utan gudstjänstlokaler. Föga förvånande är talet också djupt historielöst. Åkesson nämner kupoler som något främmande i det svenska offentliga rummet. Att de första kyrkorna ofta byggdes med kupol och att islam sedan byggde moskéerna efter denna modell hör till bilden.
Det är att beröva svenska muslimer deras rättigheter. Och det är också ett urholkande av hela vår grundlag. Relativiserandet för att inte säga de facto avskaffandet av religionsfriheten försvagar rättighetstänkandet som sådant. Om religionsfriheten kan upphävas, vilka rättigheter kan då försvaras? I svensk grundlag är nämligen religionsfriheten den enda friheten som inte kan begränsas i annan lag. Och religionsfriheten är i sig nära kopplad till tankefrihet liksom till föreningsfrihet och mötesfrihet. Alla dessa rättigheter sätts i rullning.
Föraktet för rättigheter lyser igenom. När Åkesson talar om att myndigheter ska ges rätt att avlyssna gudstjänstlokaler innebär det också att kyrkofriden och tystnadsplikten hos präster avskaffas.
I detta ligger en allmän religionsfientlig hållning som inte kan gå obemärkt förbi. Andra minoriteter ser sig som nästa måltavla. Det kristna majoritetssamhället som värdesätter religionsfrihet och där många ser islam som en annan abrahamitisk religion kan inte förhålla sig passivt till utspelet.
Det råder ingen tvekan om att islamism, den antisemitism som odlas i enklavförorterna och det utländska auktoritära inflytandet över svensk islam är problem som många valt att bortse ifrån. Muslimska församlingar har vanligen när det gäller finansiering och kontroll sluppit granskning.
”Antidemokratiska verktyg är dock verkningslösa för att inte säga kontraproduktiva när det gäller att bemöta antiodemokratiska rörelser.”
Antidemokratiska verktyg är dock verkningslösa för att inte säga kontraproduktiva när det gäller att bemöta antiodemokratiska rörelser.
Blott ett fortsatt tal om att stänga och riva moskéer skulle i sig framkalla nya motsättningar. De historiska exemplen av ”lyckad” religionsförföljelse är för övrigt få. Svenska muslimer skulle flytta ner i källare där där majoriteten av de ”praktiserande” för övrigt redan finns och eventuella rivningar får noll eller minusverkan.
Återfallet i extrem nationalism och religionsfobi sker i en tid när Sverige måste in i under det säkerhetsparaply som försvarsalliansen Nato utgör. Det sker när islamistiska terrorister ser Sverige och svenska intressen som måltavlor för dödliga attacker. Det tar SD-ledaren inte hänsyn till. Det måste till en rejäl förändring för att ett sådant parti ska kunna sitta i en regering. Av applåderna efter partiledarens tal att döma på landsmötet ter sig en sådan inte aktuell.
