Etikprövning får inte bli forskningscensur

Forskningsprojekt inom juridik och statsvetenskap behandlas alltmer som om de vore medicinska experiment. Och lika invasiva. Statsvetare och ansvariga myndigheter tvistar nu öppet om begrepp som nytta och risk (SvD Debatt 1/5-3/5-5/5), trots att de har helt olika betydelse inom medicin och samhällsvetenskap.

Efter att Överklagandenämnden för etikprövning (ÖNEP) fick ett skärpt tillsynsansvar 2020 har fler ärenden om brott mot etikprövningslagen lämnats till åklagare. Ofta handlar det om att känsliga personuppgifter ska ha använts utan etikprövning. De forskarna riskerar nu två års fängelse.

Det vällovliga syftet med att skärpa lagen var att stärka skyddet för människovärdet och den personliga integriteten för dem som deltar i forskning. Det blir däremot ett problem om känsliga personuppgifter behandlas som fysiska skador i kliniska prövningar. Att slå vakt om personlig integritet betyder inte att åtal med hot om fängelse är proportionerligt.

Ett allvarligt exempel är en doktorand i utbildningsvetenskap som åtalsanmäldes före disputation eftersom avhandlingen innehöll personuppgifter om religion och etnicitet som ansågs vara känsliga – i efterhand. Trots att uppgifterna var anonyma och inhämtades enligt ämnets gällande praxis valde ÖNEP att lämna ärendet till åklagare, med hänvisning till att etiskt godkännande saknades.

Det som skulle ”förtydliga” vilka delar av forskningen som kräver etikprövning skapar nu en osund osäkerhet inom forskarsamhället. Om tidigare praxis kan leda till åtal kan man inte säga att lagstiftningen är tydlig. Osäkerhet och hot om fängelsestraff är en dålig kombination för fri och god forskning.

ÖNEP har hänvisat till den åtalsplikt som gäller enligt etikprövningslagen. För forskning som riskerar människors liv likt Macchiarini-skandalen är det inte ett orimligt förfarande. Men det kan svårligen jämföras med att anonymiserade uppgifter, känsliga eller ej, används i forskningssyfte. Särskilt inte om definitionen av ”känslig” tänjs ut in absurdum.

Rättsvetenskaplig forskning om prejudicerande domar kan nu också falla under etikprövning, trots att domarna är offentliga handlingar. I det fallet kan målnummer användas för att identifiera anonymiserade individer. Det innebär i praktiken att forskare får sin handlingsfrihet begränsad i förhållande till andra yrkesgrupper.

Om samma information används i journalistiskt syfte är det en fråga om tryck- och yttrandefrihet. Forskningens frihet får en svagare ställning, trots att den också skyddas av grundlagsfästa principer.

Även om etikprövning i sig inte strider mot akademisk frihet betyder inte det att all forskning måste passera myndigheterna om det inte är motiverat. Det rimmar inte med forskningens oberoende.

Etikprövningens syfte är att skydda forskningspersonernas integritet och värdighet. Det innebär inte att känsliga – men viktiga – frågor inte ska kunna ställas. Då har gränsen mellan etik och juridik suddats ut.