EP-valet närmar sig
Om fyra månader är det åter Europaparlamentsval. Trots att valet ligger runt knuten är det få svenskar som vet om det; enligt en mätning förra månaden känner bara 40 procent av svenskarna till att valet infaller i år.
Nu brukar i och för sig intresset för EP-valet vara lägre än nationella val; sådana mätningar ska inte tolkas alarmistiskt. Och ännu har partierna inte satt igång sina valkampanjer. I den mån valet fått uppmärksamhet i medier har det hittills mest handlat om partiernas fastställande av vallistorna.
Och även om andelen svenskar som röstar i EP-valet brukar vara lägre jämfört med riksdagsvalet, så ökar sakta men säkert svenskarnas engagemang i den europeiska politiken. Förra valet, 2019, låg valdeltagandet på 55 procent. Jämför det med EP-valet 1999, då låg nivån på ynka 38 procent.
Ibland lyfts det sjunkande valdeltagandet i förra riksdagsvalet fram som en risk i termer av demokratihot – men tappet i fråga var väldigt litet, och Sverige ligger internationellt på en hög nivå. Att valdeltagandet alltså samtidigt ökar i EP-valen, kontinuerligt, bidrar också till att nyansera den problematiska bilden av det sjunkande demokratiska intresset.
”Den transatlantiska länken är mer än en kulturhistorisk relation mellan den Gamla och den Nya världen, den är också ett geopolitiskt samarbete av stor betydelse.”
Det är ingen vågad gissning att intresset kommer öka ännu mer denna gång. Inte minst med tanke på det oroliga omvärldsläget med storkrig i Ukraina. Dessutom pågår flera andra val ute i världen detta år; 2024 blir ett så kallat ”supervalår”. Det bidrar till att öka den politiska uppmärksamheten.
Presidentvalet i Finland är ett exempel, som många svenskar av naturliga skäl intresserar sig för. Det ryska presidentvalet ett annat, även om utgången där är given på förhand. Men viktigast av alla är trots allt presidentvalet USA. Det skämtas ofta om att européer – kanske särskilt svenskar – är mer insatta i amerikansk inrikespolitik än i EU-frågor. Tyvärr ligger det något i det.
Å andra sidan är det också förståeligt. Den rådande, regelbaserade världsordningen – och våra samhällen med demokratiska styrelseskick och mänskliga fri- och rättigheter med mera – är svår att tänka sig utan USA:s internationella närvaro. Vem som blir amerikansk president spelar roll, också i EU. Det är inte utan anledning som det har sagts att det amerikanska presidentvalet är det viktigaste valet i Europa. Den transatlantiska länken är mer än en kulturhistorisk relation mellan den Gamla och den Nya världen, den är också ett geopolitiskt samarbete av stor betydelse.
Vem som styr den amerikanska skutan påverkar också EU. En amerikansk president som vill se USA svika sitt internationella ansvar genom att isolera sig från omvärlden kommer att försvaga det ramverk som skyddar världens demokratier; det kommer att lämna dörren öppen för Kina och Ryssland att stärka sitt inflytande. Där går det att tala om demokratihot på riktigt.
Det finns interna demokratiska orosmoln även i Europa; vad händer med stödet till Ukraina om Putinvänliga populister stärker sina positioner i Europaparlamentet? Detta kombinerat med hoten från auktoritära stater med globala ambitioner och risken för en amerikansk ”reträtt” kan bli en giftig cocktail. Frågan om hur EU ska hantera ett sådant scenario – om än delvis hypotetiskt – behöver finnas högt upp på agendan under valrörelsen.
