Enskilt ägande är en del av skogsskyddet
I skogsdebatten ställs inte sällan äganderätten i kontrast till allmännytta och samhälleliga värden såsom biologisk mångfald och klimat. Så försvaras också ofta äganderätten med juridiska argument. Den är grundlagsskyddad. Näringsfriheten är kopplad till ägandet och så vidare.
Men att det enskilda ägandet av skogen också är den mest effektiva modellen om den biologiska mångfalden ska öka, om klimatmål ska nås och om uttaget av skogsråvara ska kunna öka för att ersätta betong med trä och fossila bränslen med biodrivmedel sägs alltför sällan.
I en forskningsartikel i Scandinavian Journal of Forest Research av Erika Olofsson och Rikard Jakobsson, båda vid Linnéuniversitetet, lyfts de enskilda skogsägarnas roll för bland annat miljövärden fram.
Universitetslektorerna har intervjuat 23 skogsägare i södra Sverige, med alltifrån mindre till mycket stora skogsfastigheter. Om det finns en bild av att skogsägande handlar om kortsiktig vinstmaximering där brukandet mest vilar på skogsvårdslagens ena ben, produktion, medan det andra - natur, minimeras, så får den inget som helst stöd i mötet mellan ägarna och vetenskapssamhällets företrädare.
Det visar sig att skogsägarna själva understryker känslomässiga och sociala dimensioner av sitt ägande. På frågan vad som är viktigast med ägandet är svaren breda. Ägare betonar ofta olika mål, från att förvalta en ärvd egendom in i framtiden till att egna rekreationsmål, som jakt, eller samhälleliga mål som tillgängliggörande av mark andra. Miljövärdens betydelse framhölls av flera.
För en invånare i Småland kanske svaren inte är direkt överraskande. Skogsfastigheterna är ofta små. Skogsbruket bedrivs inte sällan i samverkan med Södra skogsägarna som är en ekonomisk förening. Och för skogsägaren har platsen i sig ofta betydelse. Den är något av ett hem, en plats som ger mening och kontinuitet i tillvaron. Det är också en särskild känsla att plantera, röja, gallra och avverka i sin egen skog. Det är att vara en del av något större och det är att ta ansvar.
”Ägandet är något större än rotnetto (avkastning) och skogskonton. Det är att vara en del av något större.”
Synen på det privata skogsbruket är i samhällsdebatten betydligt mer negativ och har utvecklats till en av vår tids stora konfliktfrågor. En inte alltför djärv spekulation är att kännedomen om skogsbrukets förutsättningar och skogsägandets konst i dag är lägre än tidigare. Till följd av urbaniseringen är skog och lantbruk något avlägset för många, skogsägandets funktion och möjligheter något okänt.
En förhoppning är därför att rönen om ägarmodellens framgång och potential som framhålls i den engelskspråkiga artikeln sprids vidare. I en kommentar betonar Erika Olofsson betydelsen av att ”brukanderätten bibehålls”... även ”i områden med stora värden” och att ”gynnsam miljö för samarbete och hållbar förvaltning av skogens resurser kan skapas”... ”där skogsägarnas egna idéer om skogsskötsel inkluderas.”
Det är en slutsats som stämmer väl in med vetenskapliga rön som betonar att brukarna och ägarna måste inkluderas i arbetet för alltifrån en hållbar rovdjursförvaltning till ökad biologisk mångfald. I artikeln framhålls också de ”osedda” insatser som skogsägarna utför för miljömässiga, sociala eller kulturella syften.
Ja, skogsägande är för de allra flesta något större än rotnetto (avkastning) och skogskonton. Ägande är en rätt men det rymmer också plikter.
