Enquist och Lindgren fick fel om Svensson
Socialdemokratin har lyckats att skriva sin egen historia i Sverige, om partiets avgörande betydelse för de reformer som skapat välstånd och demokrati. Svensk vänster har också lyckats att beskriva de borgerliga partiernas historia. Högerns kamp mot nazismen är tämligen okänd. De liberalas engagemang för rösträtten tonas ned. Och när det gäller Kristdemokratin har författaren, PO Enquist, satt bilden i den lysande romanen Lewis resa, att partiet utvecklades på tvärs med grundarnas intentioner. De önskade ett moralkonservativt parti i värdefrågor och ett radikalt mittenparti, lutande åt socialdemokratin, i ekonomiska frågor, enligt Enquist.
Påståendet saknade förankring i forskning. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren har påmint om hur bland annat den förste partiledaren Birger Ekstedt kom från högerpartiet. Den antisocialistiska hållningen var tydlig.
När Sveriges Television visar dokumentären En partiledare av Guds nåde i två entimmesavsnitt om partiets långvarige ledare Alf Svensson ges också en annan bild av Kristdemokraterna utveckling än den som meningsmotståndarna försökt sätta.
I svallvågorna efter 1968 anses först Alf Svensson som för ”vänster” av en falang i partiet. Men sedan ses han och KDS som ett hot mot en borgerlig valseger. I ett hittills okänt brev varnar Astrid Lindgren, Alf Svensson för att borgerlig röstsplittring, det vill säga att en röst på KDS, skulle kunna ha lett till att Sverige socialiserades och utvecklades till en diktatur.
Det blev med åren tvärtom. Svensson bidrag till det viktiga maktskiftet 1991 när KD kom in i riksdagen med hjälp av nya väljargrupper och stärkte det borgerliga blocket.
Styrkan i dokumentären är emellertid visandet av att Alf Svensson personifierar hur kontinuitet och förändring gått hand i hand sedan bildandet. Där finns stickspår och misslyckanden, som det bisarra valtekniska samarbetet med Centern 1985 och rekryteringen av kändisar utan politisk övertygelse. Men där finns också Svenssons inställning att de rätta idéerna till slut ska segra. I ett typiskt uttalande förklarar han att politiker har inte så mycket att komma med om de ska byta åsikter efter opinionen. I det ligger den kristdemokratiska tilltron till den egna som de säger värdebaserade politiken. Familj, civilsamhälle och samhällsgemenskap är eftersträvansvärda mål, nu som då, inte för att de ökar tillväxt eller sysselsättning utan för att de är goda i sig.
Även en välgjord dokumentär har naturligtvis brister. Bilden av partiet som homofobiskt ägnas anmärkningsvärt många minuter. När riksdagen tog ställning till partnerskapslagen röstade 140 av 349 ledamöter nej. Långt fler än kristdemokraternas representanter alltså. Och när Alf Svensson tog ställning mot samkönade adoptioner hade han stöd av i stort sett samtliga remissinstanser. Samtidigt visar dokumentären hur Svensson fick sitt parti att ändra sig i inställningen till abort, där den tidigare strikta ståndpunkten dels begränsade partiets väljarbas, dels byggde på helt orimliga utgångspunkter.
”Det blev med åren tvärtom. Svensson bidrag till det viktiga maktskiftet 1991 när KD kom in i riksdagen med hjälp av nya väljargrupper.”
Mycket av intresset kring dokumentären rör tämligen självklart KD-nestorns syn på partiet idag. Att han är missnöjd med förändringarna i fråga om bland annat migrationspolitiken råder det ingen tvekan om. Att KD är partiet med högst förtroende hos väljarna i sjukvårdsfrågor bidrar samtidigt till att stärka kontinuitetshypotesen. I de frågorna ekar fortfarande Alf Svenssons ständiga påminnelser om människovärdets och etikens betydelse. SVT Dokumentären är kanske inte tv-historia, men nog för den historieskrivningen om de svenska kristdemokraterna åtskilliga steg framåt.
