Enögd bild av kulturens politisering
När SVT Kulturnyheterna på onsdagskvällen diskuterar hoten mot kulturens frihet exemplifieras det med två enskilda kommuner- - Nacka och Sölvesborg - där politiker lagt sig i kulturutbudet och förslaget om ett förbud från Sverigedemokraterna mot gangsterrapp i public service.
Frågan om politikens armlängds avstånd till kulturen aktualiseras av Kulturnyheterna mot bakgrund av att konstnären Thierry Mortier vill mobilisera kulturvärlden under valåret i protest mot inskränkningarna av det fria kulturlivet. Inslaget utgår också från att myndigheten för Kulturanalys i maj släppte rapporten Så fri är kulturen som uppmärksammade en rad problem.
Men se: De mest trängande problem som myndigheten visade på är andra än vad Thierre Mortier och SVT-reportrarna tar upp.
I den digra rapporten visades att hälften av kulturutövarna som sökt offentligt stöd anpassat sitt verk eller innehållet i produktionen efter bidragsreglerna. Som exempel på styrning som riskerar att påverka den konstnärliga friheten nämns i rapporten stöden för hbtq- mångfalds- interkulturella- eller miljöperspektiv.
Även på lokal nivå måste kulturens frihet värnas. Men det är viktigt att påpeka att i kommuner fattas beslut av valda ombud, det vill säga politiker. Principen om armlängds avstånd kan inte direktöversättas från staten till kommunerna. En nämndordförande har alltid ett direktinflytande över sitt verksamhetsområde på ett annat sätt än en minister. Det är liksom meningen med det kommunala självstyret.
Varför denna tystnad från alla kulturutövare som fått finna sig i att staten begränsar deras konstnärliga frihet och sänker det kulturella värdet på deras verk. Vem vill ta del av budskap som inte är äkta utan påtvingade?
”Och varför får den uppmärksammade styrningen inte större uppmärksamhet i kulturdebatten?”
Och varför får den uppmärksammade styrningen inte större uppmärksamhet i kulturdebatten?
Begränsningarna av kulturens frihet i termer av krav på mångfaldsperspektiv brukar försvaras utifrån termer av maktanalys, medan kraven på att stänga ute rappare från etermedier betraktas i termer av intolerans. (Ja i det svenska kulturklimatet stämplades för övrigt den som vågade kritisera gangsterrappens budskap för något år sedan som rasist).
Det är en förklaring till att hot mot det fira kulturlivet i allt mer auktoritära Ungern får större uppmärksamhet i Sverige än inhemska bidragsvillkor från Filminstitutet som styr regissörers arbete.
Men det går faktiskt att på en och samma gång kritisera både populismens uppfattning att kulturen ska spegla nationen, såsom populisterna tolkar den, och den normkritiska hållningen att staten ska stötta just normkritik och maktanalys. Den som verkligen vill se ett levande och vitalt kulturliv gör också det.
