Annons

Engagemang som räddar liv

Deltidsbrandmännen är värda att värna.
Ledare • Publicerad 3 augusti 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Sällan tar bränder hänsyn till hur många heltidsanställda brandmän det finns i närheten.
Sällan tar bränder hänsyn till hur många heltidsanställda brandmän det finns i närheten.Foto: Johan Nilsson/TT

För att bli deltidstjänsteman krävs att du är över 18 år, är frisk, har körkort och framför allt; har ett annat jobb. I förra veckan kom svaret från arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om att regeringen inte avser göra undantag i a-kassan så att det går att få ersättning samtidigt som man tjänstgör som deltidsbrandman. ”Särlösningar inom a-kassan för olika yrkesgrupper är inte optimalt eftersom det riskerar att skapa nya problem genom att a-kassan då blir ett virrvarr av olika regler” skriver hon.

Ett virrvarr som kanske skulle kunna vara berättigat, med tanke på hur situationen ser ut. Fler än hälften av landets 16 000 brandmän är anställda på deltid och det är redan ett gissel att rekrytera nya, särskilt på landsbygden. Kravet om att vid larm kunna infinna sig på brandstationen inom 5 minuter blir en utmaning för rekryteringen i glest befolkade områden.

Annons

När nu många på grund av covid-19 blivit arbetslösa är frågan högaktuell, men speglar en större trend. Frivilligt engagemang har länge varit en kraft att räkna med, men sällan lyft och uppmuntrat från statligt håll. Drivkraften för att engagera sig som deltidsbrandman är oftast inte ersättningen, utan snarare engagemanget för sin hembygd och beredskapen för att finnas till för de som bor där.

Förra året utredde Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap den frivilliga beredskapen och kom fram till att räddningsvärnen var viktiga att behålla och uppmuntra fler till att ansluta. Att tillhöra ett värn innebär att det är frivilligt att inställa sig vid larm, och att man inte får ersättning för att ligga i beredskap utan bara vid ingripande. År 1969 fanns det över 30 000 frivilliga engagerade i räddningsvärn, numera är det bara några få tusen. Att myndigheten ämnar öka deltagandet med hjälp av ”seminarier och konferenser” samt att ”ta fram informationsmaterial” förväntas kanske inte bli banbrytande effektivt, men det är i alla fall ett erkännande av engagemanget som sådant.

För vare sig det är obetalt eller med lite ersättning är det viljan att finnas där och hjälpa till som är drivkraften. En kraft som samhället ofta tar för given. En liten uppoffring, kan tyckas, att då från statligt håll stå ut med lite virrvarr i a-kassereglerna.

Ester HertegårdSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons