En röd tråd av beslut på LO-kongressen
Landsorganisationen LO har sedan den grundades 1898 aldrig tidigare haft en ordförande som kommit från Byggnadsarbetareförbundet.
När Johan Lindholm under helgen valdes till ny LO-bas blir han således den förste byggnadsarbetaren på posten.
Det finns en anledning till att byggnadsbaser inte kunnat klättra allra längst upp på LO-stegen.
Att förbundet ses som konfliktbenäget är nämligen inget nytt. När Saltsjöbadsavtalet mellan LO och dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) undertecknades 1938 som lade grunden för att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal, utan inblandning av regeringen stod Byggnads och några andra förbund vid sidan av.
Det var för övrigt nästan samma förbund som i våra dagar inte ville skriva under det nya huvudavtalet mellan Svenskt Näringsliv, PTK (TCO-SACO) och LO. Även där hörde alltså Byggnads till nej-sägarna. Ränderna går alltså inte ur.
Huvudavtalet beskrivs av LO officiellt som bra för ”LO-kollektivet, det stärker kollektivavtalsmodellen och det förhindrar politiska ingrepp på arbetsmarknaden”.
”Men nu inträffar det ytterst märkliga att LO får en ordförande från ett förbund som inte skrivit under huvudavtalet.”
Men nu inträffar det ytterst märkliga att LO får en ordförande från ett förbund som inte skrivit under huvudavtalet. ”Det är iskallt”, förklarade Lindholm i vintras. Även när det gäller industriavtalet, det vill säga att industrin är lönenormerande för andra avtalsområden, har Lindholm satt sig på tvären inom LO.
Samtidigt har Lindholm på tvärs med den tidigare tidsandan lyft problem som arbetslivskriminalitet och den tuffa linje som förbundet drivit mot arbetskraftsinvandring är ungefär den som den M-ledda regeringen idag materialiserar i lag.
Den nye ordföranden kommer således från en minoritetstradition inom LO, den är mer radikal, mer konfliktbenägen. Den är mindre inriktad på pragmatism. Det är en något ovanlig situation. Vanligen hämtas den främste företrädaren från mittfåran. I LO de större förbunden.
En ordförandes främsta uppgift är dock att hålla samman sin organisation. Och den utmaningen underlättas av det politiska läget just nu.
Möjligheterna att få igenom krav försvåras av att den facklig politiska samverkan inte kan få något genomslag medan Socialdemokraterna är i opposition.
Men i opposition är det samtidigt lättare att enas och samlas i motståndet mot en borgerlig regering. Även LO är rödare när socialdemokratin befinner sig i opposition.
En motion från ett annat konfliktbenäget förbund, Seko, om att LO ska ”kraftsamla för att bättre kunna utmana Svenskt Näringsliv och andra kapitalistiska och borgerliga ledarstrukturer i samhället” fick också stöd av ombuden. Det sker i en tid när LO-medlem och socialdemokrat sedan länge inte är synonyma begrepp.
Och LO:s historiska linje att det är via förhandlingar med arbetsgivarna som en arbetstidsförkortning ska genomföras övergavs. Nu ska frågan ”kraftfullt prioriteras” och kravet på lagstiftning kan inte längre uteslutas.
Således anas avsteg från den traditionella linjen av pragmatism och förhandlingar i en rad frågor. Det gick onekligen snabbt för Johan Lindholm att göra sin linje till LO:s.
