En ovälkommen centralisering
Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson I Göteborg är en av få som förutsättningslöst har studerat förhållandena i svenska förorter genom att systematiskt under en längre tidsperiod intervjua invånarna. Hans slutsatser var tydliga. Invånarna önskar ordning och reda. Och medan den politiska viljan har varit att driva igenom förändringar via civilsamhället menar Esaiasson att föreningar och organisationer ofta är begränsade till grupper och att de ofta dessutom drivs av personer som inte själva bor i området. Den aktör som har invånarnas förtroende och som har möjlighet att skapa ordning och reda är det lokala bostadsbolaget. Det har överblicken, men också relationen till de boende. Det uppfattas som legitimt.
De vanligen kommunalt ägda bolagen har en nyckelroll när det gäller att agera mot störningar. Att städa efter nedskräpning och att forsla bort övergivna cyklar och vandaliserade bilar. Det är en delvis ny uppgift, eller i vart fall en uppgift som i dag blivit allt viktigare.
Lägg därtill andra problem som präglar förortsområdena. Bristen på lokaler för företagande och utveckling är ett. Att invånarna skulle tänkas kunna vara entreprenörer fanns inte på kartan när områdena ritades. I en miljö präglad av narkotikaförsäljning, brott och gissningsvis ett stor mörkertal av utpressnings- och beskyddarverksamhet växer för övrigt heller inte företag och näringsverksamhet fram.
När regeringen nu ska vända på stenarna i miljonprogrammen föreslås emellertid en helt annan åtgärd. Näringsminister Karl-Petter Thorvaldsson (S) låter nu utreda frågan om ett nyinrättat statligt fastighetsbolag ska verka i förortena. Uppgiften är något oklar, men bolaget är tänkt att ”köpa, utveckla och förvalta alla typer av fastigheter: bostäder, affärslokaler, fastigheter för samhällsservice samt anläggningar och utemiljöer för idrott och fritid.”
Staten ska således ge sig in på en fastighetsmarknad där kommunala bostadsbolag vanligen har en dominerande ställning och där privata fastighetsvärdar blivit allt större de senaste åren. Vilket problem som ska lösas förefaller oklart. Näringsministern motiverar idén med att ”kortsiktiga vinstintressen” i dag ligger till grund för ägarnas engagemang i utsatta områden.
Inte hos allmännyttan i varje fall. Som i merparten av landets kommuner inte ger någon utdelning att tala om till ägarna, skattebetalarna.
”Att ett statligt bolag ska förändra kommunernas inifrån är också en ny idé.”
Att ett statligt bolag ska förändra kommunernas inifrån är också en ny idé. Vanligen anses kommunerna och de kommunala bolagens fördelar vara den lokala politiska kontrollen. Makten utgår från platsen. Beslut kan anpassas efter lokala förutsättningar. Nu blir det istället mer av centralstyrning via ett statligt bolag som styrs utifrån en blandning av sociala och ekonomiska mål.
En utredning ska i formalitetens namn svara på frågan om denna statliga jätte behövs. Svaret tycks redan vara klart.
Tidigare S-riksdagsledamoten och statssekreteraren Leif Jakobsson får nämligen regeringens uppdrag att se över frågan.
Utnämningen av tidigare politiker som utredare medför att slutsatsernas legitimitet väger lättare. Frågan om bolaget behövs blir något en av chimär. Det är i sig ett problem att det statliga utredningsväsendet blir förutsägbart och att betänkanden uppfattas som tendentiösa.
Lyssna istället till forskare som Esaiasson. Hur kan etablerade bostadsbolag bidra till ordning och trygghet, som utgör grunden för utveckling och försörjning och som öppnar för att betongförorterna kan börja att blomstra.
