En opposition som alltid är redo

För en gångs skull får regeringen smaka på egen medicin. Om det gamla maktpartiet tidigare har kunnat förlita sig på Vänsterpartiets mer eller mindre blinda stöd, och har kunnat utgöra den krävande parten, har det nu blivit ombytta roller.

Att Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar vågar ställa krav är inte förvånande. Sedan framgångarna i somras har partiet fått erfara vilka politiska segrar man kan skörda när man väl sätter manken till. Efter att förut ha nöjt sig med samtal kräver man nu något tillbaka i utbyte för sitt stöd, på samma sätt som Centerpartiet och Annie Lööf gjort. Dörrmattetaktiken har gått ut genom dörren.

Något som också gett upphov till viss respekt för henne på högerkanten. Och visst är det hedersamt med en politiker som står upp för vad hon tror på. Samtidigt ska man inte glömma bort att hon och hennes parti i mångt mycket står för politik som på flera punkter är främmande för borgerligheten.

Fast att Vänsterpartiet kan få inflytande över regeringspolitiken är egentligen paradoxalt. Riksdagen har trots allt en icke-socialistisk majoritet. I sig ett tecken på Socialdemokraternas förmåga att använda den beprövade gamla konsten att söndra och härska.

Men att det nu kommer ett gemensamt budgetförslag från Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är ett hoppfullt tecken som visar att förändring är på gång. Därmed slår man undan benen på den tidigare kritiken mot oppositionen att det inte finns några reella regeringsalternativ; nu börjar man formera sig med denna budget.

Socialdemokraterna kan inte längre utgå från att oppositionen inte kommer överens – samtidigt som partiet nu själv har problem just med att komma överens på sin planhalva. Det säger sig själv att det är svårt för ett socialdemokratiskt parti att samsas med både Centerpartiet samt ett radikalt grönt och ett tidigare kommunistiskt parti, med så olika politiska ingångsvärden.

Att Liberalerna redan avvisat den gemensamma budgeten är dock ett sorgetecken. Officiellt för att man ej kan stå för den något sänkta bränsleskatten. Möjligen ett svepskäl, men det är nog fler som ser den punkten som onödig. Det återstår dock att se om frågan tas upp till debatt under partiets landsmöte i Linköping denna helg.

Hur det än går med den saken kan dock budgeten ändå gå igenom, beroende på hur Centern väljer att agera. I förslaget syns inte de spöken Centern varnat för. Att tacka nej till en sådan deal – gedigen borgerlig politik, inklusive landsbygdssatsning, utan något slags radikalpopulistisk omdaning av samhället – vore svårförståeligt.

Men det kan förstås finnas prestige inblandat. Lööf har grävt ned sig djupt i skyttegraven. Om Centern och resterande borgerlighet tidigare blott var osams, har man nu i mångt och mycket gått skilda vägar och blivit politiska motståndare. Kanske krävs det ett ledarskifte innan saker kan bli som förr.

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch tidigare påpekat att partiet varit redo att ”när som helst” fälla den tidigare Löfven-regeringen var det ett välkommet tecken på en levande oppositionen. Det är glädjande att denna kampanda nu spritt sig till fler områden.