En lång historia av otrygghet
I litteraturen omskrivs ofta gränsområdet mellan södra Småland och Skånelandens Blekinge som ett laglöst och våldsamt land. Ta Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje som i Kustriddaren skildrar en region där stråtrövare och brottslingar rör sig i skogarna. Vetenskapen bekräftar bilden. Som Småländska brott av Lennart Johansson, Håkan Nordmark och Roddy Nilsson som visar hur brottsligheten frodades i ett område långt från fogdar och statliga maktcentra.
Statistiken kan tyckas vara oförändrat när Sveriges kommuner och regioner (SKR) tillsammans med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) redovisar sin årliga mätning gällande trygghet och säkerhet i kommunerna.
Stråtrövarna är borta. Men olyckorna, våldsbrotten och stölderna sticker generellt sett ut. Flera av Kalmar läns kommuner hamnar i absoluta Sverigebotten. Att jämföra trygghet är naturligtvis komplicerat. Den organiserade brottslighet och de gängmord som skakat storstäderna drabbar inte småländsk eller öländsk landsbygd.
Men inte heller om man jämför Kalmar kommun med liknande kommuner eller Nybro med jämnstora kommuner ser det särskilt mycket bättre ut. Även i relation till olika modellvärden om hur brottsnivån kan antas vara utifrån socioekonomiska förutsättningar inger resultaten oro.
När olyckor, bränder, sjukhusvård, våld och stölder jämförs hamnar Kalmar kommun på plats 213, Torsås på plats 263 , Emmaboda 272, Högsby 276, Hultsfred 281 och Nybro på plats 282 av landets 290 kommuner.
Mönsterås och Oskarshamn ligger något bättre till och i nationell toppklass hamnar Mörbylånga på plats nummer 19. Kanske är det besöksnäringen som medför att grannkommunen Borgholm i norr ligger så lågt som 230. Ö-kommuner brukar annars präglas av stabilitet, social tillit och låg brottslighet.
”Inte sällan sägs att många människors oro för brott är överdriven. Undersökningen visar att oron till stor del är befogad och att oron inte kan viftas bort med överslätande kommentarer.”
Inte sällan sägs att många människors oro för brott är överdriven. Särskilt om de bor i mindre orter eller på landet. Undersökningen visar att oron till stor del är befogad och att oron inte kan viftas bort med överslätande kommentarer. Till bilden hör kanske också att invånare i mindre samhällen också värdesätter trygghet i högre utsträckning. På landet är ytterdörren öppen och gården saknar mur och staket.
Den tunga brottsligheten i storstäderna medför också en prioriteringsförskjutning av polisens resurser. Om tanken var att Stockholm, Göteborg och Malmö skulle förstärka övriga Sverige är det övriga Sveriges poliskår som får förstärka storstadsregionerna i kampen mot mördargängen.
De mindre kommunernas chans är just att erbjuda trygghet, säkerhet och en god livsmiljö fri från stress och extrema bolån. När undersökningen understryker att tillvaron i småorterna inte präglas av trygghet och lugn faller framtidsmöjligheterna. Det är heller ingen slump att trygghetsfrågorna numera ingår i Svenskt Näringslivs kommunrankning av företagarklimatet. Otrygga orter har svårare att attrahera företag och kapital.
Det är självklart ingen enkel sak för kommunerna att påverka brottsnivån eller för den delen antalet olyckor. Polisen har ansvaret för brottsbekämpningen, även om kommunerna har ett visst brottsförebyggande ansvar. De dystra resultaten för Kalmar kommuns del visar att det arbete som satts igång med trygghets- och säkerhetsfrågor bara lär vara en början. Ty det går inte att bortse från undersökningen och endast säga att ansvaret är någon annans eller att utgå från att det ja låt oss kalla det historiska mönstret inte går att bryta.
