En julklapp till Irak och till världen
Ett trångt hål med betongväggar, någon meter ned i marken. En fläkt i väggen, fuktmönster i taket. Kvavt mörker. Bilderna av Saddam Husseins sista tillflykt var en handgriplig rapport från ondskans inkrökta och instängda slutpunkt. Hit ledde hans liv.
Nästan. För den tovige och trötte man som drogs ut ur hålet har också ett liv framför sig av rättsprocess och påföljd. Inga drabbade har kunnat ställa Adolf Hitler till ansvar. Inte heller Josef Stalin eller Mao Tse Tung. Inte Pol Pot eller Idi Amin. Men vi kommer alla att kunna följa hur Iraks tidigare diktators handlingar skärskådas av en fungerande domstol, även om vi nu inte vet var eller hur detta ska ske. Lag och rätt var till slut starkare än Husseins välde.
Den som följde presskonferensen från Bagdad i tv kunde inte undgå att märka ett faktum: insatsen må ha gjorts av amerikansk trupp. General Sanchez och den civilt toppansvarige Paul Bremer hade mycket att säga. Men Iraks framtid är en fråga för Iraks folk. Frågor ställdes på arabiska och besvarades på samma språk, av Adnan Panchak från det styrande rådet. Må USA ha uthållighet nog att ge rådet och Irak skydd nu när nystarten sker. Må terroristerna tröttas snart.
Ett genomgående tema i Bagdad på söndagen var vikten av försoning. Ska Irak kunna utvecklas på nytt kan inte någon folkgrupp göras till förlorare. Inte turkmener, kristna, kurder, shiamuslimer eller ens de sunnimuslimer som Saddam själv tillhörde. Ett Irak med folkstyre förutsätter att det finns ett irakiskt folk, inte bara klaner och minoriteter som lurpassar på varandra.
Detta har varit Mellanösterns förbannelse. I Syrien är familjen Assads maktbas mycket de samlade minoriteternas rädsla för den muslimska majoriteten. Libanon härjades av ett blodigt inbördeskrig när balansen mellan maroniter, druser och muslimer rubbades av palestinierna. Ja, man kunde nästan passa in Israel/Palestina i denna standardmodell av etniska inbördeskrig.
Irak är egentligen ett av de mest utvecklade länderna i Mellanöstern. Kan det nu visa hur medborgaranda vinner över våld blir tvåflodslandet en lika viktig ledfyr som den tiden då Hamurabbi stiftade sina lagar.
