En förlust för eftertänksamheten
Protester från könsbytare som ångrat sig. Invändningar från den medicinska professionen. Oro från kvinnorättsorganisationer. Utbredd skepsis bland partiernas väljare och osäkerhet inom de egna riksdagsgrupperna. Samt en splittring rakt genom regeringssamarbetet. Mot allt slog riksdagens mer progressiva krafter dövörat till. Ideologisk iver trumfade allt annat. Den försämrade könstillhörighetslagen skulle baxas igenom, oavsett vad.
Och så blev det, inte helt oväntat. Att hoppas på att skeptiska partister skulle följa sitt samvete och trotsa partipiskan var aldrig mer än en from förhoppning. Inte minst inom den moderata riksdagsgruppen har det funnits ledamöter som kritiserat könstillhörighetslagen, men som ändå valde att rösta med partilinjen.
Och visst är det praxis att en riksdagsledamot röstar med sitt parti, det hör till sakernas ordning och är i sig inget konstigt generellt sett. Men det har i tidigare exempel på omröstningar med stark prägel av samvetsfrågor funnits en öppenhet för att rösta på annat sätt. Den traditionen borde ha hedrats även i detta fall.
Den utdragna ungefär sex timmar långa riksdagsdebatten kom tyvärr ofta att präglas mer av retoriskt fluff – och smutsmålning av motståndare som illvilliga – än sakpolitisk diskussion.
Som det ständiga hänvisandet till att den nuvarande lagen är gammal, att Sverige kommer vara sist i Norden med denna reform, eller att vi nu lever i år 2024.
Det sistnämnda är inget mer än ett ”goddag yxskaft”. Och att en lag är gammal betyder inte att den är dålig. Sverige har ypperliga lagar som är äldre än könsbyteslagen. Sedan kan vissa ibland behöva uppdateras för att anpassas efter förändrade omständigheter, men det är en annan sak. Ett förslag på en lag är inte per automatik bra bara för att den är ny.
”De långsiktiga konsekvenserna av vad en sådan ny människosyn kan leda till är svåra att överblicka.”
Den där sortens nonsensartade, kalendariska argument är måhända vanliga ute i samhället, men att höra dem användas i riksdagen som seriösa argument för allvarliga reformer är nedslående.
Lite bisarrt var det att bevittna hur debatten flera gånger kom att spåra ut och handla om helt andra frågor som inte ens hade med lagförslaget och dess risker att göra.
Häpnadsväckande var det också att se hur den medicinska professionens invändningar viftades bort som att det bara rörde sig om enskilda personer.
Eller att andra motargument fulades ut som ”fake news” och ”desinformation” (!) – det vill säga medvetet vilseledande, falsk information. Det är ett underbetyg till riksdagsledamöterna att de är villiga att sjunka till en sådan låg nivå i debatten.
För övrigt är det också märkligt att se hur flera av reformens förespråkare, både i riksdagens kammare och i andra sammanhang, försvarar lagförslaget med att det är en ”marginell” förändring och att det rör ”en randfråga”. Det rimmar illa med hur de själva behandlar frågan som en stor frihetsreform. Men det visar framförallt att de inte förstår vidden av, och tyngden i, de invändningar som rests.
Reformförespråkarna har rätt i att frågan om förändrad könstillhörighetslag har varit en långkörare. Det har debatterats i många år. Och det med rätta, för det är ingen marginell randfråga som de försöker framställa det som.
Med klubbandet av denna lag har man inte bara öppnat för de risker som varnats för; man har också allt starkare tagit ställning för att kön är en känsla snarare än ett biologiskt faktum. Alltså en postmodern, relativistisk nedmontering av synen på vad en människa är. De långsiktiga konsekvenserna av vad en sådan ny människosyn kan leda till är svåra att överblicka.
