El-Haj lär förbli ett huvudbry
I slutet av förra veckan meddelade Socialdemokraternas Skåneordförande Niklas Karlsson att partiet inte längre har förtroende för riksdagsledamoten Jamal El-Haj, och att han uppmanas att lämna sitt uppdrag. El-Haj valde i stället att lämna Socialdemokraterna efter 30 år i partiet, och blir därmed partiets första politiska vilde sedan enkammarriksdagens införande.
Beslutet har inte tagits emot väl i partiet. Gruppledare Lena Hallengren (S) var inte återhållsam i sin kritik. ”Det här är ett oacceptabelt agerande av Jamal El-Haj och ytterligare ett bevis för att han sätter sina egna intressen före partiets”, sade hon, och satte därmed fingret på en partikultur som kanske är på väg att blekas ut. Nämligen att i Socialdemokraterna förväntas man sätta partiet först, även om det kräver rätt så stora personliga uppoffringar. Det är en partikultur som historiskt tjänat partiet väl.
Jamal El-Haj har nog egentligen aldrig platsat i en sådan partikultur, där allt för mycket självständighet snabbt kommer ses en belastning för partiet. Som han själv uttrycker det på Facebook har han alltid varit lojal med både Sverige och svenska arbetarrörelsen, och med Palestina. Men sådana dubbla lojaliteter blir snabbt kluvna lojaliteter när man är folkvald, vilket också är intrycket många fått av Jamal El-Haj sedan det uppdagades att han vistats på en Hamas-konferens i Malmö trots avrådan från sin partistyrelse.
El-Haj försvarade sig med att hävda att han tagit av S-rosen från sin kavaj under tiden han närvarade på denna konferens, och bara närvarade i form av sin egen person. Det är tyvärr talande både för hans egen kluvenhet, och möjligen hybris. Om man verkligen var fullt dedikerad till det svenska socialdemokratiska projektet hade man antagligen åtminstone avstått från att gå när man blev ombedd, och inte antagit att man kommer undan med att göra det motsatta.
Att Socialdemokraterna nu vill distansera sig från El-Haj är klokt. Han har varit ett sänke för partiet sedan vändorna om Hamas-konferensen begav sig förra året, och det hela blev inte bättre sedan Expressen förra veckan avslöjade att El-Haj utnyttjat sin roll som riksdagsledamot för att påverka en salafistisk imams asylärende.
Men även om det är bra att Socialdemokraterna försökt göra sig av med El-Haj måste man fråga sig varför det tagit nästan ett år för partiet att agera. Möjligen handlar det om att El-Haj trots allt varit populär i sitt valdistrikt Malmö, staden som återkommande uppmärksammas för sin oroande antisemitism. El-Hajs anklagelser om att Israel bedriver ”etnisk rensning” och liknande signaler har där kunnat falla i god jord.
Om det finns sådana cyniska kalkyler med i bilden kan man bara spekulera om. Men det man kan konstatera är att Jamal El-Haj med stor sannolikhet kommer fortsätta att utgöra ett huvudbry för Magdalena Andersson ända fram till valet. Det sena hanterandet lät frågan blåsas för stor, och lite talar för att El-Haj kommer hålla en lägre profil som riksdagsledamot utan sitt partikoppel.
