Annons

Ej högerspöken i väljarnas ögon

Könsbalansen bland partiernas sympatisörer vittnar om att den borgerliga oppositionen utgör mittenlägret i svensk politik.
Ledare • Publicerad 7 juni 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Var går egentligen mittenlinjen i svensk politik?
Var går egentligen mittenlinjen i svensk politik?Foto: Jessica Gow

Det finns många intressanta parametrar att ta hänsyn till i det föränderliga politiska landskapet. Polarisering, GAL-TAN, vänster-höger, stad och land är sådana som diskuteras titt som tätt.

En annan aspekt är den om mäns och kvinnors politiska preferenser. Länge tenderade kvinnor i de flesta av världens demokratier att rösta mer konservativt än män. Men sedan slutet av 1900-talet har det skett en rockad i hur män och kvinnor röstar. Numera är det i Sverige kvinnorna som tyr sig till de ”progressiva” partierna, och männen som i högre grad röstar högerut.

Annons

Som det tidigare i år fastslogs i en rapport, ”Trender i könsskillnader bland svenska väljare” , från Valforskningsprogrammet på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet så finns det alltså en tydlig könsdimension i svensk politik.

Att studera statistiken från den senaste partisympatiundersökningen från Statistiska centralbyrån med detta i åtanke är talande. Markanta könsskillnader framträder nämligen vid första anblick bland partiernas sympatisörer.

Till att börja med är det en tydlig kvinnlig övervikt bland väljarna som stöder Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.

”De enda partierna som uppnår en egentlig könsbalans i antalet kvinnliga och manliga väljare är M, KD och L.”

Sverigedemokraterna å sin sida har en mycket hög dominans av män bland dess sympatisörer. I inget annat parti är skevheten så pass tydligt framträdande. Om det i flera av de tidigare nämnda partierna rör sig om en skillnad där kvinnorna utgör mer än hälften av respektive partis sympatisörer, handlar det i Sverigedemokraternas fall om att kvinnorna endast utgör ungefär en fjärdedel av väljarna.

De enda partierna som uppnår en egentlig könsbalans i antalet kvinnliga och manliga väljare är Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Moderaterna har marginellt fler män, och Kristdemokraterna marginellt fler kvinnor. Vad gäller Liberalerna är det helt jämnt fördelat.

Könsfördelningen bland sympatisörerna i sig säger nu inget absolut om ett partis karaktär, ideologi och sakpolitiska övertygelser. Men det säger något om hur partierna upplevs av väljare.

Allt tal från Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C) om att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet skulle vara ”den breda mitten” och rädslan för att Moderaterna och Kristdemokraterna har utvecklats till ultrakonservativa partier tycks inte stämma i väljarnas ögon.

Ska man gå efter väljarnas sympatier, sett ur det statistiska perspektivet att män tenderar att rösta höger i högre grad och kvinnor vänster, tycks de uppfatta Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet som vänster snarare än mitten, och Sverigedemokraterna som höger.

Kanske kunde man då säga att Moderaterna och Kristdemokraterna, som så ofta brunsmetas av sina politiska motståndare, bland många väljare snarare uppfattas som just den breda mitten som flera januaripartier efterfrågar i svensk politik.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons