Dyrt med ängsliga chefer

Med bakgrund av detta tar regeringen genom civilminister Erik Slottner (KD) nu initiativ för att låta Statskontoret granska och utvärdera myndigheternas kommunikation. Man vill bland annat se hur mycket kommunikation som faktiskt sker, och även vilken slags kommunikation. Det vill säga att det inte förekommer opinionsbildning, eller att myndigheter tar ställning i frågor i syfte att påverka regering eller riksdagen.

Det är klokt av civilministern att granska myndigheternas kommunikationsavdelningar. Förhoppningsvis kommer det även inspirera till ett liknande grepp ute bland landets kommuner. Men att det skulle förekomma just opinionsbildning hör gissningsvis till ovanligheten. Betydligt vanligare är nog att kommunikatörer används som en slags mellanhand, dit ängsliga chefer och i vissa fall politiker kan hänvisa frågvisa journalister och medborgare för att slippa svara på frågor.

Det är inte en fråga om att landets samtliga kommunikatörer bör skiljas från deras arbeten. Det är givetvis viktigt att en kommun snabbt kan informera om exempelvis bränder, vägavstängningar eller vattenläckor. Och likaså är det viktigt att man uppehåller en synergistisk internkommunikation inom och mellan kommunens eller statens olika organ.

Men frågan är varför denna utgiftspost sväller samtidigt som andra områden – många gånger även det som kallas kärnverksamhet – behöver genomgå återkommande åtstramningar eller effektiviseringar. Det ger lätt intrycket av att den ansvarige försöker köpa sig ur en jobbig sits genom att anlita ännu en kommunal pratkvarn.

Även från kommunikatörerna själva har det vittnats om ett överflöd av just kommunikatörer. Det pratas om att kommunikatörer ”stöttar upp”, ”sitter med”, ”lyssnar av” och ”coachar” i diverse lednings- eller styrgrupper, och utför lite faktiskt arbete själva. De utför jobb som chefer fram tills nyligen utfört själva, för att de idag behöver stöd från experter (DS 18/2-2019).

Man kan visserligen hävda att kommunikatörer är relativt billiga sett till en enskild kommuns budget, men läggs siffrorna ihop landet över kan man se att det rör sig om en tämligen ordentlig budgetpost. När nätmagasinet Smedjan kartlade landets kommunala kommunikatörer för tre år sen fanns det uppskattningsvis runt 3000 sådana tjänster.

Det bästa vore därför om man granskade även kommunernas kommunikationsavdelningar. Vi har redan fått lära oss att göra tuffa prioriteringar i flera kärnverksamheter, varför det inte borde vara svårt att göra det även här. Och att fler kommunchefer får vänja sig vid att svara på jobbiga frågor från utomstående är bara bra, det hör till demokratin.