Döm efter lagbok och inte partibok
Den konvertit som lämnat islam och låtit döpa sig kan få sämre chanser att få asyl i Sverige om nämndemännen i Migrationsdomstolen är Sverigedemokrater. Och förutsättningarna är också andra för den ensamkommande som prövas i förvaltningsrätten om nämndemän kommer från SD.
Sveriges Radio P3 Nyheter ha undersökt hur nämndemännen röstar i migrationsmål och funnit stora skillnader baserade på politisk tillhörighet.
44 procent av Kristdemokraternas nämndemän röstade för att ge asyl till ensamkommande vid ett eller fler tillfällen, för Vänsterpartiets och Miljöpartiets nämndemän låg siffran på 42 procent.
Det kan ställas i kontrast till de 21 procent av Sverigedemokraternas nämndemän som någon gång röstat för att ge ensamkommande asyl. Liknande statistik har presenterats när det gäller hur kristna konvertiter som lämnat islam bedöms i migrationsdomstolarna. Sverigedemokraternas nämndemän skiljer även där ut sig. Det kan ses som ett tecken på SD:s bristande respekt för olika samhällssfärer.
Om nämndemännens inställning verkligen avgjort fall är svårare att se. Vid lika röstetal i Migrationsdomstolen som består av en yrkesdomare och tre nämndemän är det den lagfarne domaren som avgör. Om juristdomaren hamnar i minoritet motiverar vederbörande sin skiljaktiga mening i domen vilket brukar framhållas i ett överklagande till Migrationsöverdomstolen.
En hög andel avslag i sig behöver inte vara något avsteg från goda rättsprinciper lika lite som att en hög andel bifall automatiskt skulle vara positivt. Migrationsdomstolen tar upp fall där Migrationsverket efter lagstadgad utredningsplikt har beslutat att den sökande enligt lag saknar skäl till uppehållstillstånd i Sverige. Till bilden hör också att ett avslag enligt svensk förvaltningsrättslig tradition ska vara utförligare motiverat än ett bifall.
Vad som är en rätt eller opolitisk bedömning i dessa fall är omöjligt att säga. Lagstiftningen är komplicerad och den tilltalades egen berättelse ska värderas av människor som inte är maskiner. Redan när migrationsärenden fördes till domstolar från utlänningsnämnderna anfördes att bedömningarna skulle bli mer subjektiva än i till exempel brottmål.
I det perspektivet kan också en mycket hög bifallsfrekvens i förvaltningsrätterna diskuteras.
Det må vara mer humant att i en komplex bedömning låta de skäl som talar för den sökande väga tyngre än de som talar till vederbörandes nackdel. Det handlar om människosyn och kan förklara att de kristdemokratiska nämndemännen tycks ha lättast att bevilja uppehållstillstånd för ensamkommande. Men domstolarna är fel plats för både partipolitik och flyktingaktivism. Den bedriver man utanför rätten.
Nämndemannainstitutet har tjänat oss väl. I andra sammanhang anses det betydelsefullt att just myndighetsutövning mot medborgare beslutas av valda representanter. Utan företrädare för medborgarna som står för insyn och öppenhet i rättsprocessen blir dömandet – ja hela rättsväsendet – en syssla för olika statstjänstemän. Av historien lär vi oss att det kan uppfattas som att rättssystemet står i maktens och inte i rättens tjänst.
Historiska argument för lekmannadomare som att deras lokal och personkännedom är betydelsefull är sedan länge överspelade, men betydelsen av att nämndemän stärker förtroendet för rättsstaten kan inte avfärdas.
Juristdomarens ställning och vetskapen om att målen i övrigt kännetecknas av hög rättssäkerhet, den sökande får målsägandebiträde och Migrationsverket har utredningsplikt, ger inte anledning till att tala om någon kris.
Men de stora variationerna i nämndemännens beslut ger trots allt anledning till en icke-obetydlig oro. Rätten till en rättvis rättegång är absolut. Och det räcker att tänka in sig i en asylsökandes oro över domstolens sammansättning inför ett avgörande som påverkar dennes framtid för att förstå problematiken.
