Det verkliga hotet mot pressfriheten

”Det finns personer som inte gillar oss”, sade SVT:s reporter i direktsändning när hon försökte rapportera efter ett våldsamt upplopp i området Norrby i Borås.

Reportern trakasserades av en maskerad man som sedan fördes bort av polis.

Incidenten var inget enstaka fall. Journalister med uppdrag att skildra det upplopp i vilket över 100 personer deltog i som satte skräck i stadsdelen tvingades lämna stadsdelen sedan stämningen mot dem blivit allt hotfullare.

”Filma inte, filma inte”, säger en maskerad man som slår ner kameran.

Att representanter för pressen långtifrån alltid är välkomna till utanförskapsområden är ingen nyhet för redaktionerna. Men trakasserier och hot riktas idag direkt mot journalisterna. Som i Hjällbo i Göteborg där maskerade medlemmar av kriminella gäng stoppade reportrar från att bevaka vad som åklagaren beskrivit som en ”slagfält”.

Hot och hat på nätet, som klimatjournalisten Erika Bjerström öppet berättat efter att ha mottagit 100-tals mail i veckan fyllda med invektiv och smädelser om ska heller inte underskattas. Hoten i Hjällbo och Norrby är dock omedelbara och direkta. Inget talar för att hoten stannar vid ord om inte uppmaningarna att försvinna från platsen följs.

Svårigheterna att arbete i så kallade utsatta områden, de vill säga utsatta av kriminella, har länge underskattats när pressfriheten i Sverige har bedömts. Signalunderrättelsetjänst, ”ägarkoncentration” och public service-skatt har i Reportrar utan gränsers index stått på det svenska minuskontot. Det är mer av teoretiska ”hot” mot pressfriheten än reella. Varför skulle en public service-skatt vara sämre för Sveriges Televisions oberoende än licensavgiften som också beslutades av riksdagen? ”Ägarkoncentration” har lett till att S-tidningar räddats och FRA är sannolikt världens mest reglerade signalunderrättelsetjänst.

Nu ses en välkommen ändring. MR-organisationens företrädare har tydligt markerat att journalisterna måste få polisens skydd.

Angreppen på journalister i utanförskapsområden vittnar om en djup problematik där representanter för press och etermedier inte längre ses som neutrala parter utan uppfattas av kriminella aktörer som företrädare för den samhälleliga makten i likhet med polis och räddningstjänst.

En variation på temat förändrade villkor för journalistiken i konfliktzoner. Även krigskorrespondenterna betraktas numera allt oftare som motståndare av olika parter i konflikter.

Reportrar ska enligt Genèvekonventionen (Artikel 79) i konflikter och krig åtnjuta samma skydd som civila vilket också understryks i en särskild resolution från FN:s säkerhetsråd (1738). Det skydd som journalistiken har i svensk grundlag ger också polisen en särskild uppgift att värna den fria pressens trygghet.

I grunden handlar det om att det journalistiska uppdraget omfattar att beskriva verkligheten för alla de som hamnar i kläm när gäng och kriminella klaner tar över bostadsområden och skapar rädsla och tystnad.

Deras berättelser om hur gängen inskränker deras rättigheter hörs alltför sällan.

Det är inte bara pressfriheten som inskränks, det är medborgarnas faktiska rättigheter som reduceras. Rörelsefriheten och yttrandefriheten.

Det är hederskulturen som gängen vill att medierna inte ska skildra. Det är den parallella rättskipningen som tidningarna ska stoppas från att bevaka.

Gängens hot mot pressen riktas mot journalisterna. Men till offren för brotten hör bostadsområdenas egna invånare.