Det höga tonläget skadar demokratin
Det var nästan som förr - innan kulturkriget dominerade politiken - i inledningen av söndagskvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Tittarna fick se en klassisk vänster-högerdebatt om skatterna. Där S-ledaren Magdalena Andersson tog till det klassiska tricket att tala om vilken skattesänkning statsminister Ulf Kristersson fått genom sin egen politik.
Men denna gång var det ett konstlat hävdandet att den M-ledda regeringen gynnar höginkomsttagare, eftersom någon skattesänkning inte ägt rum. Det är prisbasbeloppet som styr gränsen för när statlig inkomstskatt betalas räknats upp. Därmed har också garantipension, studiemedel, sjuk- och föräldrapenning höjts. Och nästan alla landets löntagare har fått betala mindre i skatt genom att jobbskatteavdraget räknats upp. Det betyder för normalinkomsttagaren 2900 kronor mer på kontot i år. Därför har socialdemokraterna svårt att vinna skattedebatten. Det fungerar inte att som förr ställa skatter mot välfärd eller grupp mot grupp. När ”sänkningarna” når breda grupper blir det svårt att med trovärdighet hävda att en liten grupp är ”vinnare”.
”Det var i alla fall ett kort ögonblick av seriös debatt.”
Det var i alla fall ett kort ögonblick av seriös debatt med tydliga alternativ.
Sedan började det eländiga kulturkriget där vänsterledaren Nooshi Dadgostar hävdade att regeringen gör Sverige mer ”auktoritärt” och tidigare statsminister Magdalena Andersson, som för ett år sedan sökte vinna ett ”presidentval” fortsatte sin retorik från en tidningsartikel på morgonen där regeringen kallas för ”regim”. Och MP:s Märta Stenevi kallar regeringen ”blåbrun”.
Inte blir det bättre av SD-ledaren Jimmie Åkessons bisarra jämförelser mellan dragqueens och nazister som sagoberättare på bibliotek.
Men när det gäller armlängds avstånd mellan politik och kultur verkar frågeställningen ha sin utgångspunkt att vänster är för armlängds avstånd medan ”höger” är emot. Det är en förenkling som är vanlig i media och som bortser helt från Kulturanalys utredning som visade att politikens krav på bland annat genus och normkritik blivit allt mer styrande. Armlängds avstånd är för övrigt en del av ett svenskt juridiskt ramverk. Regeringar får inte lägga sig i enskilda myndighetsbeslut. På kommunal nivå är principen en något annan. Där ska just valda ombud hållas ansvariga för beslut. Så blir det minst sagt paradoxalt när MP och SD debatterar armlängds avstånd - de två partier som inte ser politikens gränser gentemot kulturen.
Det höga tonläget och anklagelserna blir mer och mer ett problem. Ta frågan om reduktionsplikten, iblandning av biobränsle i bensin och diesel, som regeringen vill sänka till sex procent. Efter stenhård kritik från oppositionen visade det sig att även S-ledaren Magdalena Andersson vill se en dämpning av reduktionsplikten. Att skillnader överdrivs hör till det politiska spelet, men ifrågasättandet av motpartens demokratiska ambitioner bromsar överenskommelser och rimlig pragmatism. Det stärker också extrempositionerna och riskerar att sänka förtroendet för politiken - och demokratin - som sådan.
Tonläget öppnar också för att andra politiker hamnar i fokus. Centerledaren Muharrem Demirok, verkade i sin första partiledardebatt märkligt nog utifrån sitt värderingspaket trivas med att gnälla mer på regeringen än att ta avstånd från rödgröna, men var samtidigt mer vältalig än högljudd. Jacob Forssmed som vikarierade för KD-ledaren Ebba Busch väljer alltid sakfrågor före kulturkrig. Där någonstans bör ett nytt samtal inledas.
