Fredrik Haage: Det går inte ihop för Svenska Akademien

Man vill inte hålla på och ”renodla svenskheten”:

”Den som vill upprätta en kanon är per definition ute efter att göra sin egen smala, auktoritativa lista, vilket inbegriper att instrumentalisera litteraturen och använda den ideologiskt”,

Man får anta att Svenska Akademiens ständige sekreterare inser innebörden av det han själv skriver. Det är således en stark anklagelse han riktar mot regeringen. Han menar att regeringen ger uttryck för auktoritära ambitioner då den vill ha en kanon, eftersom en sådan med nödvändighet innebär att den skall svingas politiskt. Regeringens bildningsambition är alltså endast ett svepskäl för något mer sinistert.

Har Malm belägg för denna påstående? Eller finns det enbart i hans fördomsfulla huvud? Har han hela akademiens stöd i denna anklagelse?

Malm kan möjligen ha en giltig poäng när han pekar på frågan om det där med kanon ingår i akademiens uppdrag (och svarar nej), men det är en formfråga. En helt annan fråga än om kanon som sådan är av godo eller inte. Hade han valt den formalistiska linjen hade det funnit anledning att ta honom på allvar även om han inte nödvändigtvis har rätt i frågan om hur uppdraget definieras.

Men till sakfrågan: Malm gör en kvalitativ skillnad på vad han kallar en ”bred” kanon och en ”smal svensk kanon”. En bred kanon är en som växer fram organiskt och är ”dynamisk” och inte har med just Sverige att göra.

Problemet för Akademien är alltså att det inte handlar om mänsklighetens kanon utan just Sveriges. Det är en märklig inställning. Är Sverige alltså inte ett kulturområde? Tänker Akademien fåna sig på vanligt modernistiskt vis och hävda att kategorier inte finns om inte gränserna är laserskarpa?

Varför utesluter för övrigt det ena det andra? Ingen har påstått att svensk litteratur skulle vara överlägsen världslitteraturen. Svensk kanon handlar om kulturell självkännedom. Det förstår alla som är villiga att tillerkänna regeringen ärliga avsikter.

Till saken hör att Malm i tidigare sammanhang förklarat att kanon är ”ett begrepp inpyrt med makt och maktutövning”, vilket gör det svårt att förstå hur en även bred kanon i så fall kan vara något positivt. För några år sedan skrev Harold Bloom mästerverket ”Den västerländska kanon” (Symposion 2000) men det var alltså inte bara en maktutövning för att det var ett förslag till kanon utan också inskränkt eftersom det inte var hela världens kanon?

Det går inte ihop.

Svenska Akademien behöver inte delta i arbetet med att upprätta en svensk kanon. För om Malms utspel är förankrat är De Aderton olämpliga.