Det går att regera med anständighet
Läget i regeringsbildningen är inte så låst som det kan verka. I en intervju i Dagens Nyheter säger centerledaren Annie Lööf: ”Ulf Kristersson behöver redogöra för hur han kan välja en SD-stödd regering före att pröva möjligheterna över blockgränsen.”
Och vidare: ”Nu har Moderaterna parkerat just vid det alternativet som innebär att de sätter sig i beroende till Sverigedemokraterna. Då behöver de förklara hur det ska gå till och hur de ska få igenom en politik i riksdagen utan att ge SD inflytande eller garantier, som SD kräver.”
Att Moderaterna måste bevisa mer när det gäller SD än exempelvis MP är inte så konstigt ur Lööfs perspektiv. Med Miljöpartiet har man en åsiktskonflikt. Samarbete med eller beroende av SD utmanar däremot Centerns egen anständighet.
På frågan om varför Moderaterna inte vill ha in MP i regeringen finns flera svar. Ett är att MP inte har visat mycket litet intresse för den lösningen.
Ett annat är att syftet, som är att bli största konstellationen i riksdagen och därmed kunna få igenom en budget utan SD-stöd, inte står i proportion till åtgärdens storlek. Alliansen behöver då komma överens med Miljöpartiet om exempelvis säkerhetspolitik och migration, och alla ska kunna stå för allt. Detta har varit nog svårt för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att klara av.
Inget tyder heller på att Miljöpartiet i regeringsställning skulle vilja ta något ansvar för Alliansens reformagenda.
Dessutom skulle konstellationen ha en majoritet emot sig i riksdagen. Teoretiskt skulle Alliansen och MP kunna få igenom en budget, men de skulle inte kunna tillträda.
Detta är bakgrunden till att Moderaterna har ”parkerat” vid alternativet som innebär att SD röstar ja till Kristersson och ja till alliansbudgeten utan att få garantier eller inflytande.
Detta alternativ kan avfärdas på två sätt. Det ena är att SD-röster per definition är orena, oavsett vad de läggs på. En sådan hållning kan ha skäl för sig men har inte praktiserats av något av de andra partierna hittills. Alliansen har fått igenom fler än 200 tillkännagivanden i riksdagen med SD-rösters hjälp. Alliansen röstade också bort Löfven med SD-rösters hjälp och röstade fram Andreas Norlén som talman. Ändå skulle ingen säga att Lööf eller Björklund har dagtingat med sin anständighet.
Det skulle inte ens kunna hävdas från socialdemokratiskt håll. När behovet har funnits av SD-röster, har de välkomnats. När SD inte har gett sitt stöd åt socialdemokratisk politik i frågor om offentlig upphandling och vinster i välfärdssektorn har det kallats ett svek. Såväl Alliansen som den S-ledda regeringen har accepterat att det finns en åsiktsmässig överlappning med Sverigedemokraterna utan att någons anständighet därmed har undergrävts.
Återstår då argumentet att SD kommer att kräva garantier för att kunna rösta ja till Kristersson som statsminister och till en alliansbudget. ”Stödet kommer inte gratis, det har ju Jimmie Åkesson sagt”, som Lööf uttrycker det.
Men Åkessons hot i detta läge kanske inte ska tillmätas hundraprocentig tillförlitlighet. För SD står valet mellan en borgerlig regering som visserligen inte för förhandlingar med dem men som för en acceptabel politik och en ny Löfvenledd ministär med oacceptabel politik. Det är rätt uppenbart att väljarna inte skulle uppskatta om SD hotar alternativ 1 till den grad att alternativ 2 förverkligas.
Det stämmer att en sådan regering skulle vara vad Lööf kallar ”gisslan hos SD”, i meningen att Sverigedemokraterna skulle kunna fälla den. Men SD är i sin tur gisslan hos väljare som varken uppskattar kaos eller efterfrågar socialism.