Det finns ett ljus i höstens covid-19-mörker

Det går inte att ta miste på allvaret i budskapet. Trycket på sjukhusvården ökar oroväckande snabbt. Smittan har på sina håll kommit in i omsorgen och alla åldersgrupper är berörda. Unga likaväl som äldre.

Att det lokala perspektivet stärks i kampen mot smittan är dock välkommet. Den svenska krisberedskapen bygger på, vilket påtalats många gånger, bland annat på närhetsprincipen.

Beslut ska i en krissituation fattas på lägsta möjliga nivå. Nära medborgarna. Tyvärr frångicks denna grundbult i svensk krisberedskap i våras när perspektivet genomgående blev det nationella.

Gymnasieskolor stängdes över hela landet, även där virusspridningen var låg. Samtidigt följde regionerna efter Stockholms strategi. Testningen och smittspårning prioriterades ned. De regionala smittskyddsläkarna tycks inte ha betraktat sina mandat som oklara. Eller det var i vart fall svårt att fatta beslut om regionala särlösningar.

Hela kampen mot coronavirusets spridning handlar ytterst om att strategin och besluten är brett förankrade hos medborgarna. Lokalt fattade beslut med stöd av Folkhälsomyndigheten som utgår från läget i Hultsfred, Kalmar och Mörbylånga har förutsättningarna för att bli accepterade. Nationella beslut som omfattar trakter som är svagt drabbade av viruset riskerar att bemötas med axelryckningar.

Det går inte att tvinga fram avståndstagande eller handtvättande. Nödlösningen, auktoritära lockdowns, slår också olika hårt mot olika grupper. Och varje nedstängning har ett slut, när gator och torg åter ska öppnas. När människor åter ska mötas. Det gör att den svenska strategin är mer långsiktig.

I vårt samhälle finns fortfarande plikten att bekämpa en större brand, om man blir uttagen av en räddningschef. Lagstiftningen har en praktiskt funktion, men också en symbolisk. Medborgarskapet rymmer skyldigheter. Det finns ett ansvar för att upprätthålla friheten. Och i kampen mot Corona är det värt att understryka denna del av medborgarandan. Att inte skada andra, brukar var ett liberalt minimikrav på individen. Det är ett minimikrav också nu. Och de som har förmåga, kan också stötta andra. Den som själv inte bör gå till affären för att handla, exempelvis.

Under våren hjälpte solen och ljuset till att mildra Coronadesperationen. Nu är det mörkt – och i vart fall själsligt om inte väderleksmässigt – kallt.

Men det finns äntligen ljus. De stora läkemedelsbolagen varslar om framsteg i arbetet med vaccinframställningen. Det har snabbare än någon kunnat ana.

”Med den verkningsfulla opartiskhet som pesten visade i sin hantering borde den ha förstärkt jämlikheten bland våra medborgare, men i stället förstärkte den genom egoismens normala spel känslan av orättvisa i människornas hjärtan”, skrev författaren Albert Camus i romanen Pesten.

På många punkter är boken spöklikt aktuell drygt 70 år efter det att den skrevs.

Läkemedelsbolagen vittnar dock om något ljusare. De läkemedelsbolag som märkligt nog haft så dåligt rykte har denna gång utlovat att de inte ska dra nytta av pandemin ekonomiskt. Det är tidigare vinster och avtal med stater som finansierar bolagens forskning. Vaccinframgången understryker marknadsekonomins styrka. Det är läkemedelsindustrin som just har tänt hoppets ljus.