Det blir ju faktiskt bättre!

Då och då läser jag inläggen på tidningens webbdebatt. Och jag läser tidningens debattartiklar och många insändare. Till slut undrar jag om vi förvandlats till ett folk av räddhågade. För av många av inläggen får jag känslan att den som skrivit ser sig omgiven av en allt mer hotande omvärld.

Antingen gäller det saker som händer i utlandet och som påverkar oss här hemma. Eller så gäller det miljön. Eller så gäller det saker som sker i radio och TV, eller på webben. Och grundtonen är den av hot. Miljöförstöring, internationell brottslighet, barnpornografi. Det är ingen ände.

Barometern-OT är väl den enda svenska tidning som på ledarplats har kommenterat de små vagnarna som kört runt på planeten Mars och fotograferat, tagit prover och rapporterat hem till jorden. Men det har tidningen gjort – och det finns en tanke bakom.

För det är ju alldeles fantastiskt att mänskligheten i dag kan göra så mycket! Världsvida sjukdomar utrotas. Undersökande rymdsonder landar på Saturnusmånar. Bara det att jag bokstavligen kan säga till min telefon vem jag vill att den ska ringa upp! Och den lyder! (Till skillnad från datorn, som sällan lyder hur mycket jag än ryter åt den...)

Teknologiskt fjanteri som inte berör vardagen? Inte alls. Tänk bara hur det var att stämma träff med någon i en stad för trettio år sedan. Och så hittade man inte varandra. Kaos utbröt.

I dag kan man bara ringa upp mobilen – och vips så är irrandet onödigt! Östra Sjögatan var det ju, inte Västra...

Och tänk på hur lyckliga alla är som blir botade. Snabbt, enkelt och med få sjukdagar efter. Deras föräldrar hade behövt ligga på sjukhus i veckor, om de hade kunnat bli hjälpta alls.

Men vi tycks sällan ha minne tillräckligt att jämföra hur det är nu med hur det var för tjugo år sedan, när det är bättre nu. I stället är det besvikelserna och missnöjdheten som lätt dominerar. Det blir bara sämre, verkar det som. Och allt det som människor klarar av – rymdsonder för att ta ett exempel – förvandlas till exempel på förryckthet och högfärd. Nog måste det straffa sig att vara så snillrik att man kan skicka i väg en manick som tar prover på Mars!

Denna uppgivenhet märker jag mest när det gäller perspektiv på Sverige i stort. Varför ska vi oroa oss för saker som kan förändras? Vi har ju gång på gång bevisat att vi kan klara både snabba och omfattande omställningar – och vara gladare efteråt. Tänk bara på den snabba inflyttningen till städerna för 40–50 år sedan. Få bidrag eller politiska beslut underlättade de vändningarna i tillvaron. Tänk på de stora ekonomiska nedgångarna som vår föräldrageneration var med om – och övervann!

Tänk på utvandringen till Amerika, särskilt påtaglig här i Mobergs hemtrakter. I dag lever tusentals och åter tusentals ättlingar goda och rika liv på andra sidan Atlanten tack vare sina förfäders oräddhet!

Har vi inte anledning att se framtiden an med tillförsikt – även om ekonomin förändras av globaliseringen, EU:s inre gränser suddas ut eller dagens välfärdsformer förändras?

Jag tror att många av våra barnbarn kommer att förundras över hur vi skyggade för den tillvaro de njuter av.