Det bästa för Kalmar

När partiföreträdarna i Kalmar debatterade förra veckan var det kommunalrådet Johan Persson (S) som uttalade orden: ”Det bästa för Kalmar går före partipolitiken”. Bilden som ska sättas är av en kommunmajoritet som väljer pragmatism och breda lösningar och budskapets mottagare är breda allmänborgerliga väljargrupper, även om just dessa inte sökte sig till Larmtorget på tisdagskvällen.

Socialdemokraterna i länet driver två tämligen olika hållningar. I landstinget är målet att framstå som ett S-märkt skyltfönster. Paradfrågan är den radikala avgiftsbefrielsen av 85-åringar som kritiserats hårt av experterna under Almedalsveckan. Fördelningsprofilen ter sig stark på pappret, men träffsäkerheten är låg när både rik som fattig får del av subventionen.

I Kalmar kommun tonas alltså ideologin ner när Alliansväljare ska förmås att åter splittra sina röster i riksdags- och kommunalval.

Johan Persson som ett tag hoppades på ett långtgående samarbete med Moderaterna ska hålla i hop en på pappret bred, men samtidigt ideologiskt disparat udda union, tillsammans med Vänstern och Centern. I??bokslutet efter mandatperioden ryms försäljningen av fastigheter och hyreslägenheter till Rikshem och införandet av valfrihet i hemtjänsten – som säkerligen är populärast i borgerliga väljargrupper. En av Perssons styrkor är att han distanserat sig från den partivänster som ofta anses prägla arbetar- rörelsen i Kalmar län.

Men majoriteten i Kalmar kommun förtjänar en tuffare utmaning. Socialdemokraterna i kommuner som Kalmar, Malmö och Göteborg där borgerliga väljare röstar rött i lokalvalet lever på att partiet i har en högre grad av trovärdighet än Alliansen i välfärds­frågor. Det är en anledning till att bostadsbristen i Kalmar inte klistrar fast vid den politiska majoriteten. I jämförelsekommunen Växjö med en Alliansledning är det ”Bo Franks fel” att det inte byggs hyresrätter. När Moderater misslyckas kopplas det till bristande välfärdsambitioner, socialdemokratiska tillkortakommanden kan lyckosamt bortförklaras med hänvisning till faktorer utom egen kontroll.

I Kalmar handlar det om att förändra också den politiska kulturen. Social­demokraternas modell att besätta kommunala bolagsledningar med ledamöter från kommunstyrelsen är tämligen ovanlig i större kommuner. Den skapar en besvärlig maktkoncentration till några få personer. Det vill säga även till kommunstyrelsens ordförande själv. Det är mot andan i lagstiftningen. Kommunstyrelsen ska ha bolagen under uppsikt – och att granska sig själv är alltid olämpligt.

Märkligt nog har Allianspolitiker accepterat ordningen – och själva tagit plats i bolagen – i?stället för att resa en demokratifråga. Societetskulturen i residensstaden består, fast i nya former.

”Enpartitänket” om än i betydligt mildare form än i länets rödare kommuner känns igen när kommunmajoriteten förra året sade nej till en enig revision – alltså inkluderande S, C och V – som förordade en bred genomlysning av ekonomin.

Den kan behövas. Kalmar har högre skatt än Växjö och en hög skuldsättning. (Och om Kalmar ligger i växtzon ett är klimatet mer av höglandets kyliga när det gäller näringslivet.Företagen borde både gro och växa på Sveriges solsida.)

Men det handlar också om att acceptera kritik och råd från fria institutioner. Att bejaka ett slags kommunal maktbalans. Att bryta upp en slags slutenhet som består i ett växande ­Kalmar och därigenom också möjliggöra alternativ och kanske också andra driftsformer. Helt enkelt att se det bästa för Kalmar.