Det är organisationen, dumbom
Jämfört med delar av debatten om brottsbekämpning är Riksrevisionens senaste rapport uppfriskande läsning. Granskningen av Polisens arbete i utsatta områden sätter, snarare än ”satsningar”, just polisarbetet i centrum.
Det framgår att Polisen som organisation har en god bild av hur brottsbekämpningen bör gå till. Strategierna, som utgår från vedertagen forskning, bygger till stor del på områdespoliser. Dessa arbetar med lokal närvaro i samhället. Det handlar om att skapa kontakter med de boende, bygga förtroende och öka tryggheten för att i längden förebygga kriminalitet.
Lokala områdeschefer uppger också att styrsignalerna från ledningen överlag är till hjälp.
Däremot finner rapporten brister i Polismyndighetens finansiella styrning. Trots vikten av lokalt placerade poliser har till exempel bara en enda riktad nationell satsning skett mot utsatta områden. Och den upphörde detta år. Det verkar heller inte ske någon systematisk uppföljning av vilka resurser som fördelas till utsatta områden eller hur dessa används.
Sannolikt har detta bidragit till att antalet lokalområdespoliser är för lågt. Sedan 2016 har rikspolischefen satt som mål att andelen i utsatta områden ska vara en (1) per 5 000 invånare. Detta beslut tycks dock, enligt Riksrevisionen, inte ha påverkat resursfördelningen. Föga förvånande nås inte heller målet i hela en tredjedel av relevanta lokalpolisområden.
En av huvudpoängerna med sammanslagningen till en enda polismyndighet var just att kunna använda Polisens resurser där de behövs bäst. Ändå bedömer utredarna att den möjligheten inte utnyttjas så mycket som den borde.
Ett annat problem för verksamheten i utsatta områden är att det är svårt för Polisen att få tillgång till relevant information från socialtjänsten. Samarbete mellan vårdande och brottsbekämpande myndigheter är centralt för att vända utvecklingen. Ändå vittnar anställda från båda håll om att oklarheter råder kring sekretesslagstiftningen.
Rapportens slutsatser påminner om att det sällan räcker med att bara tilldela högre anslag. Det kan vara enkelt för politiker att framställa sig som handlingskraftig genom att ge mer pengar. Men det är hur de sedan används som spelar roll.
Som Riksrevisionens granskning visar ges för lite resurser till polisarbetet i utsatta områden. Ytterst är det regeringens ansvar att både ge tillräckligt med pengar och se till att myndighetsledning fördelar dem rätt. Att den senaste lönesatsningen på 360 miljoner ska bland annat premiera yttre tjänst, där områdespoliser ingår, är ett steg i rätt riktning. Men knappast tillräckligt.
