Det är bra att vara många
Det är bra att vara många, då kan man fördela och lösa uppgifter som man annars hade haft svårt för. Den insikten har Marian L Tupy, ekonom och opinionsbildare, understrukit med sin bok Superabundace (snabbt översatt till Superöverflöd). Tillsammans med Gale Pooley och George Gilder har han undersökt priserna på ett stort antal varor och hur de utvecklats sedan mitten av artonhundratalet.
Det är en tidsperiod som också präglats av en mycket stor befolkningsökning. Författarna kan dock konstatera att arbetstiden som krävts för att tjäna ihop till sjuttio olika varor sjunkit extremt fort. Befolkningsökningen har inte höjt priserna genom ökad efterfrågan, utan istället har fler kunnat jobba kortare tid för samma varor (de flesta har dock valt att jobba lika mycket för att kunna köpa mycket mer).
Utifrån detta går författarna i polemik mot dysterkvistarna, de som varnar för fortsatt växande befolkning eller som nu välkomnar vikande födslotal. Tupy varnar istället för konsekvenserna av att omfamna att befolkningen i många länder idag skaffar så få barn så att kommande generationer ser ut att bli mindre och mindre.
Det är ett försvar av det meritokratiska specialiseringssamhället. Det där människor vågar blir så bra som möjligt inom väldigt små områden, istället för att försöka lära sig lite om mycket. Ju mer avancerade uppgifter vi kan lösa desto troligare är det att vi hittar innovationer som tar oss ur våra nuvarande problem, till exempel klimatförändringarna. Men minskar befolkningarna är det svårt att avsätta tillräckliga resurser till att blicka framåt (och uppåt, Tupy ser gärna att vi börjar utvinna mineraler i rymden).
Hittills har västvärlden kunnat lösa befolkningsökningen genom migration. Ser man till den svenska utvecklingen har invandringen stått för nästan hela befolkningsökningen de senaste två decennierna. Men födslotalen viker nedåt inte bara här utan i stora delar av världen. Många västländer har också fått uppleva att migrationen kommer med en prislapp i form av otrygghet. Det är en prislapp som liberaler inte brukar erkänna, utan det är ökad ekonomisk aktivitet som räknas.
Därför är det intressant att ta del av ett liberalt, eller egentligen libertarianskt, resonemang som landar i att det vore bra om människor fick fler barn. Tanken är alltså att vi behöver bli fler för att kunna lösa svårare uppgifter samtidigt som välståndet gör det ofarligt att öka befolkningen. Plötsligt står personer med en utpräglat neutral inställning till kultur och funderar på hur man kan underlätta för unga vuxna att förverkliga sina önskningar om att bilda familj.
En annan avgörande sak för författarna bakom boken är att vi måste se till att tolerera den sortens personer som kan göra vetenskapliga och ekonomiska genombrott. Det innebär att vi måste ha tolerans för kantiga personer. Om våra universitet och lärosäten ställer för höga krav på sociala färdigheter och hänsyn kan det hända att genierna som skulle staka ut vägen framåt hindras redan i grundutbildningen. Det är tänkvärt.
