Den transatlantiska länken lever ännu
Helgens beslut i det amerikanska representanthuset får den fria världen att dra en lättnadens suck. Till slut är det nu mer eller mindre klart att USA, i praktiken garanten för den rådande regelbaserade världsordningen, efter många om och men faktiskt kommer att fortsätta stå vid Ukrainas sida – nu med ett stort stödpaket på motsvarande 655 miljarder kronor.
Vi svenskar slår oss gärna på bröstet för vårt stöd till Ukraina. Och visst är det viktigt att vi står upp för Ukrainas rätt till frihet och självbestämmande, och Sverige hör till gruppen av de största givarna. Men jämfört med vad en jätte som USA kan bidra med framstår enskilda europeiska staters stöd som smått. Sveriges stöd till Ukraina från utbrottet av kriget fram till idag landar på ungefär 37 miljarder kronor.
Och det nu klubbade stödet rör sig alltså om ungefär lika mycket stöd som USA redan gett till Ukraina mellan 2022 och 2024. Kort sagt, det går inte att överskatta betydelsen av detta för Ukrainas förmåga att fortsatt stå emot och i längden slå tillbaka Putins invaderande arméer.
Beslutet är av vikt inte bara för det självständiga Ukrainas överlevnad, utan även för hela Europas säkerhet.
Som den republikanske talmannen kommenterade saken: Historien kommer att döma amerikanerna beroende på vilket val de gör. Det är bättre att skicka ammunition till Ukraina nu, än att behöva skicka amerikanska soldater i framtiden.
”Verkligheten lever föga upp till Putins propaganda.”
Samtidigt förblir det alarmerande att så många av de republikanska politikerna fortsatt är kyliga i förhållande till Ukraina. I omröstningen om stöd till Ukraina röstade samtliga demokrater för, medan republikanerna var hyfsat jämt fördelade mellan ja- och nej-sidan.
Det finns en lång historia av amerikansk isolationism, som återkommer med jämna mellanrum. Denna sida av den amerikanska politiska mentaliteten yttrade sig såväl i början av första världskriget som i början av andra världskriget., innan landet till slut tog sitt förnuft till fånga. Samma attityd visade sig i den radikala ungdomens motstånd mot Vietnamkriget, liksom hos de så kallade ”krigströtta” kritikerna av krigen i Irak och Afghanistan.
Den amerikanska tveksamheten kring att stödja Ukraina kommer alltså inte från ingenstans. Det gör det inte till en mindre riskabel hållning.
Denna amerikanska ovilja att ingripa i andra länders konflikter har i vår tid underblåsts av påverkansoperationer från Ryssland. Putin har i åratal målats upp som något slags försvarare av västerländsk civilisation, kristendom och familjevärderingar mot dekadens och nihilism – ett budskap som går hem hos många konservativa amerikaner, och en del européer också för den delen. Trots att verkligheten föga lever upp till propagandan.
Ja, på många sätt kan man snarare argumentera att det är precis tvärtom. Det är Ryssland som efter ett sekel av först kommunism och nu putinism befinner sig i de kollapsade ruinerna av den förlorade värld som man säger sig försvara.
För att på längre sikt säkra att USA – eller mer specifikt, republikanerna – fortsatt står på rätt sida behöver den ryska propagandan genomlysas. De konservativa i USA, och i den mån det är relevant i Europa, som fortfarande luras av Putins propaganda behöver påminnas om vilka höga ideal det är de tror på, och hur Ryssland under Putin faktiskt är något annat.
