Den svenska modellen borde gälla vildsvin också

Missbruket upphäver inte det rätta bruket – det brukar vara en klok princip att hålla sig till. I frågan om utfodring av vildsvin i Sverige gör regeringen dock tvärtom: låter en svepande kritik av missförhållanden ligga till grund för förbudstankar. ”Det är lite av vilda västern på många håll nu, man stjälper ut lastbilslass med bröd eller morötter”, som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht uttrycker det.

Propositionen Vildsvin och viltskador som lämnas till riksdagen denna vecka ska vara svaret.

Men hur många håll det rör sig om, eller vilka ”man” är, har inte framgått. De enda siffrorna som förekommer i regeringens lagrådsremiss är att andelen jägare som utfodrar vilt ökade från 41 till 55 procent mellan 2009 och 2013 samt att kostnaderna för utfodring beräknades till 340 miljoner kronor 2013. Kopplingen till vildsvinsstammens hastiga tillväxt eller den stigande andelen vildsvinsolyckor i trafiken (8,8 procent av alla viltolyckor 2015) söker man förgäves efter.

Och hänvisningen till det laglösa tillståndet i vilda västern blir ännu märkligare mot bakgrund av att en överenskommelse om hur utfodringen ska ske faktiskt finns, undertecknad av Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska Jägareförbundet. I överenskommelsen ingår att utfodring bara ska ske med spannmål eller andra oförädlade spannmålsprodukter – alltså inte lastbilslass med bröd.

Att hålla vildsvinsstammen på en rimlig nivå, att begränsa viltskador i lantbruket och att få ner antalet viltolyckor i trafiken är naturligtvis lovvärda målsättningar. Men regeringen verkar ha låst sig vid en förenklad konfliktlinje – markägare mot kortsiktiga jägare – och en än mer förenklad lösning. Utfodring är långtifrån den enda faktorn som påverkar antalet vildsvin. I lagrådsremissen står att utfodring ”under vissa omständigheter” kan medföra växande stammar men samtidigt att vädret kan ha starkt negativa effekter som omintetgör utfodringen. Vad löser då ett förbud?

Men framför allt har utfodringen ett rätt bruk. Utfodring är ett sätt att locka bort vildsvin från grödor och att leva upp till jaktlagens plikt för markägare och jakträttshavare att sörja för att viltet får skydd och stöd.

När den svenska modellen i övrigt bygger på samverkan och överenskommelser, är frågan varför det inte skulle fungera också här.