Den gröna obalansen
När Miljöpartiet samlas till kongress i Örebro efter ett förlustval sker det för att vara ett regeringsparti i en ovanlig medieskugga. Precis som för regeringsbildaren Socialdemokraterna är det politiska handlingsutrymmet under mandatperioden minst sagt begränsat av Januariöverenskommelsen. Om striderna på näringsdepartementet under den föregående regeringsperioden var hårda när det gäller en för de gröna närmast existentiell fråga som skogspolitiken där - S värnade jobb och industri mot romantiskt bevarande - ingår numera Centern med ägar- och historiska förvaltningsperspektiv i regeringsunderlaget.
Samtidigt är allt inte nattsvart för de gröna. Inkorporeringen av Centern i regeringsarbetet medför att de gröna får partners i frågor som klimatomställning och partiet har markerat att det trots regeringsinnehavet nu anser sig ha en friare ställning inom regeringen, som när det unika skedde i EU-nämnden där partiet röstade emot den linje om upphovsrätten som det medverkat till i regeringsarbetet.
I alla partier finns ideologiska spänningar, i den gröna rörelsen mellan pragmatism och grön idealism, som kommer upp till ytan i samband med att ombuden samlas för att fatta övergripande beslut.
Ledningen för Miljöpartiet kunde kort andas ut när flera oppositionella riksdagsledamöter lämnade partiet för att bilda Vändpunkt, så som Miljöpartiet var i begynnelsen. Med deras utträde avslutades den förändring av partiet, ansågs det, som inleddes med att utträdeskravet på EU-medlemskapet ströks.
Många MP-medlemmar har röstat med fötterna och lämnat partiet, men någon Vändpunkt blev det inte för dem. Däremot lever radikalismen i den gröna rörelsen vilket påvisas av stödet för Magnus P Wåhlin, Växjöpolitikern som utmanar finansmarknadsminister Per Bolund som språkrör in dagens omröstning.
Enligt statsvetaren John Mays lag är de partiaktiva engagerade på grund av ideologisk övertygelse. Partieliten vill fånga så många väljare som möjligt och har därför en modererande ideologisk hållning medan väljarna inte drivs av ideologi utan i högre grad av partiernas vallöften. I Miljöpartiets fall förstärks lagen av en traditionell antiauktoritär kultur som i normkritisk anda vänder sig mot ”glastak” och främjar ”alternativa” maktstrukturer. Därför körs ledningen vanligen över av kongressen i stora frågor - ombuden gör en sak av att inte behöva tänka i termer av utgifter och budgetbalans.
Balansen mellan pragmatism och radikalism finns därför ständigt inom de gröna. Växjöpolitikern Magnus Wåhlin gör det som är omöjligt i andra partier och utmanar valberedningens förslag, ministern Per Boklund, som nytt språkrör efter Gustaf Fridolin. Wåhlin sitter visserligen med i blågröna i Växjö, men har bakgrund både i SSU och Vänsterpartiet och utgör med sin profil en motpol mot den mer pragmatiska mitteninriktning som dominerar i ledningen.
För inte så många år sedan hade för övrigt blott tanken på en präst som språkrör setts som ett reproducerande av maktstrukturer. Det passade inte in i de första gräsrötternas alternativism. Nu är det andra tider och medan Kristdemokraterna noga separerar tro och politik används ekoteologin som en slags religiös legitimering av grön politik.
Stalltipset: Per Bolund vinner. Bolund som nu på grund av utmaningen av Wåhlin talar mer om ”klimaträttvisa”.
Men siffrorna kommer inte att säga allt om stämningen i partiet. Även om också ombuden numera är i hög grad etablerade kommunpolitiker från universitetsstäder snarare än utflyttade grönavågare får drömmen om alternativ och förändring - i enlighet med Mays lag- liv hos de partiaktiva åtminstone någon gång på varje kongress.
