Den byråkratiska inflationen

Enligt en kartläggning i Dagens Samhälle ökade antalet administratörer i regionerna med 8 procent mellan år 2019 och 2022. Vårdpersonalen ökade bara med 3 procent under samma period. I reella tal går det i genomsnitt ungefär fem sjuksköterskor, läkare och undersköterskor på varje chef, handläggare och annan administrativ personal. Jämfört med 2019 är det ytterligare förskjutning av tyngdpunkten över till den administrativa vågskålen.

Region Kalmar län är inget undantag. Även om Kalmar har tredje mest vårdpersonal i förhållande till administratörer i landet visar trenden att vårdpersonalens andel av personalstyrkan minskar. Medan vårdpersonalen har ökat med 3 procent har administratörerna ökat med hela 14 procent. Det är betydligt mer än rikssnittet.

Då ingår förvisso även personal inom kollektivtrafik, utbildning och andra verksamheter inom regionens ansvarsområden. Men med tanke på att det är en fyra gånger så stor ökning - åtminstone procentuellt - jämfört med antalet vårdanställda finns det all anledning att ifrågasätta hur regionen väljer att använda sina resurser.

Regionerna är 21 självstyrande enheter med egen beskattningsrätt. I det ingår att förvalta och använda skattebetalarnas pengar på ett ansvarsfullt sätt. Innan man ropar på mer statsbidrag behöver man se över hur de resurser som faktiskt finns används. Frihet kommer med ansvar.

Om resurserna redan är knappa är det inte hållbart att använda dem på ett sätt som inte gagnar kärnverksamheten. Särskilt inte när vårdköerna är historiskt långa. Fler handläggare, strateger och koordinatorer förbättrar inte tillgängligheten till vården.

Samtidigt behövs det administrativ personal för att kärnverksamheten ska fungera effektivt. Sjuksköterskor, läkare, psykologer och andra professioner ska ägna sig åt det de är utbildade till. Arbetstid som slukas av administration blir en förlust för patienterna.

Ju fler patientbesök per anställd och per dag, desto mer effektiv och tillgänglig blir vården. Men eftersom sjuksköterskans, läkarens eller psykologens arbete inte kan utföras av annan personal kommer en växande andel administratörer i förlängningen göra vården ännu mer ineffektiv. Det är den känsliga balansen alltför många regioner misslyckas med.

Mer resurser och mer personal hjälper föga om det leder till att byråkratin fortsätter att växa. Så länge den trenden håller i sig kan regionerna inte alltid remittera sina ekonomiska problem till staten.

Inflationen är en envis plåga, så även byråkratin. Men till skillnad från inflationen kan regionerna faktiskt göra någonting åt den. Resursanvändningen måste bli bättre.