Demonisera inte civilsamhället
Under höstens stundande budgetförhandlingar vill Liberalerna driva frågan om att dra in de statliga bidragen till etniska föreningar. Anledningen uppges vara att därmed underlätta för integration. I stället vill man satsa på förbund där olika etniciteter möts, som scouterna eller idrotts- och kulturföreningar.
Gränsdragningen är väl i och för sig inte fullt så enkel, och i sådana här diskussioner dras ofta alla över en kam. Runt om i landet finns exempelvis mängder av bosniska föreningar som anordnar dans- och fotbollsaktiviteter. Är det att betrakta som etnisk, kulturell eller idrottslig verksamhet? Grekiska föreningen i Kalmar håller grekisk tradition och kultur levande i Sverige, men ingen skulle väl på allvar hävda att sverigegrekerna inte är integrerade.
Många etniska föreningar anordnar också välkommen social verksamhet, som att besöka ensamma äldre i deras hem eller på äldreboenden.
Och hur skulle det gå med de nationella minoriteterna om staten drog undan det ekonomiska stödet till etniska föreningar?
Men denna nya hållning vittnar också om en välkommen tillnyktring. Den äldre synen, med rötter i 70-talets integrationspolitik, såg de etniska föreningarna som en metod för att dels skola in invandrargrupperna i den svenska folkrörelsekulturen och dels ett sätt för att uppnå ett mångkulturellt samhälle. Något motsägelsefullt ville man å ena sidan bekämpa traditionella värden i den inhemska kulturen samtidigt som man bidrog till att bevara det traditionella – och som samhället blivit varse, stundtals även intoleranta – i invandrarkulturerna. Sådan politik ska inte misstas för integrationsåtgärder.
”Grekiska föreningen i Kalmar håller grekisk tradition och kultur levande i Sverige.”
Och liksom i andra delar av föreningssverige finns det även exempel på etniska föreningar som fifflat med bidragen. I våras var det skriverier om en romsk förening i Malmö som hade stora brister i bokföringen. Bland annat hade projektpengar använts till hotell- och restaurangbesök.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) delar årligen ut 19 miljoner kronor till 42 organisationer som är bildade på etnisk grund. Bidragen till de etniska organisationerna utgör i genomsnitt runt 70 procent av organisationernas totala intäkter, enligt MUCF:s uppgifter.
Att egenfinansieringen inte är högre än så är problematiskt och ger uttryck för en svag förankring. Förbunden blir mindre av de drömda folkrörelserna och mer av ”GONGO”s, alltså ”Government Organized Non Gonvernmental Organizations” (regeringsorganiserade icke-statliga organisationer).
De etniska föreningarna har sin kulturella betydelse och ska inte förringas. Men deras roll ska inte heller missförstås som integrerande när de i själva verket kan bidra till motsatsen. Det är av vikt att de bidrag som går till etniska förbund används till rätt ändamål, och föreningarna själva skulle nog må bra av att i högre grad finansiera sin egen verksamhet.
Men Liberalerna ger, trots partiets egen historiska koppling till den frisinnade rörelsen, alltmer uttryck för statsindividualistiska perspektiv med en bristande uppskattning och förståelse för civilsamhället. Utfallet mot de etniska föreningarna påminner om den i flera partier ökande skepsisen och misstänksamheten gentemot religioner och samfund. En omvärdering av synen på de etniska föreningarnas roll, och en insikt om värdet i stärkt egenfinansiering, behöver inte resultera i som nu en ambition att trycka till en del av civilsamhället.
