Demokratisk seismologi
Redan är dödssiffran uppe i 11 000. Den kommer med all sannolikhet att stiga. För var dag som går blir hoppet allt mindre om att kunna rädda överlevande från under rasmassorna – allt som finns kvar av husen där de låg och sov när katastrofen inträffade mitt i natten.
Jordbävningen som drabbade sydöstra Turkiet, och delar av norra Syrien, under måndagen är landets värsta sedan 1939. Hela familjer är utplånade. Moskéer, kyrkor och andra ovärderliga historiska lämningar är allvarligt skadade. Av tusentals byggnader återstår föga mer än ruiner. Även i det efter kriget redan så söndertrasade Syrien är förödelsen stor.
Sveriges regering har varit föredömlig i att reagera snabbt för att bidra med nödvändig hjälp på plats. I dagarna efter jordbävningen meddelades att Sverige som EU-ordförande sammankallat rådets krishanteringsmekanism för att samordna EU:s stöd. Sverige kommer bistå med humanitärt stöd till ett värde av nästan fyrtio miljoner kronor, men också expertis och materiel. Dessutom har MSB bemyndigats att erbjuda ytterligare stödinsatser genom Nato.
Att på detta sätt lägga grollet med Turkiet om Natoprocessen åt sidan, utan att låta det inverka på beredvilligheten att undsätta landet i dess svåra stund, är storsint. Sverige hjälper för att det är rätt.
Det är avgörande att omvärlden agerar snabbt för att bidra med den hjälp och lindring som behövs. Både med akut katastrofhjälp, men också med det långsiktiga stöd som kommer vara av betydelse för att återuppbygga och säkra de skadade samhällena inför framtiden.
”Det går inte att förhindra nya jordbävningar. Men det går att bygga med bättre, jordbävningssäkrad teknik.”
För det kommer behövas. Det är oundvikligt att området drabbas igen – låt vara att det kan dröja till nästa gång. Gränstrakterna mellan Turkiet och Syrien ligger precis där de eurasiska, arabiska och afrikanska kontinentalplattorna möts. Området har historiskt drabbats av mängder av dokumenterade, förödande jordbävningar, från antiken fram till vår egen tid.
De geologiska förutsättningarna ser ut som de gör. Det går inte att förhindra nya jordbävningar. Men det går att bygga med bättre, jordbävningssäkrad teknik. Att sådana principer inte redan har fått det genomslag de egentligen borde i ett sådant område där man redan på förhand är medvetna om riskerna är en skandal. Kritiska röster har påpekat att en anledning till de höga dödssiffrorna är undermåligt konstruerade byggnader, trots att Turkiet har ingenjörer i världsklass – ”pengar har gått före säkerhet.”
Det sätter fingret på en viktig dynamik som den nobelprisvinnande indiske nationalekonomen Amartya Sen understrukit. Han kunde i sin forskning visa att demokratier aldrig drabbats av allvarliga svältkatastrofer. Det finns ett politiskt tryck att ta hänsyn till socialt svaga grupper, samtidigt som den fria pressen granskar samhällsproblem och skapar kännedom om vad som sker. Naturen är sällan den enda förklaringen när katastrofer inträffar; man bör inte bortse från de politiska strukturerna och besluten som fattats.
Som den framlidne Christopher Hitchens påpekade, något år innan sin död, kan man se en liknande tendens i fråga om jordbävningar. Iran skulle stå emot en jordbävning sämre än Chile. ”Demokratisk seismologi”, som han kallade det. Han varnade för att fuskbyggda megastäder i högriskområden riskerar att bli dödsfällor för ”massutrotning”, och framhöll jordbävningssäkrat byggande som en moralisk plikt.
Ställd inför naturens nycker visar sig det demokratiska samhällets styrka.
