Under normala omständigheter borde en utmanare till en president som Trump ha goda möjligheter att sega för att sedan flytta in i Vita huset, även om sittande presidenter har en fördel i amerikanska val. Med några undantag brukar de bli omvalda.

Trump är ingen vanlig republikan. Mot bakgrund av hans retorik borde han inte kunna tilltala de växande minoritetsgrupperna i USA. Han bryter också med traditionen som stadgar att en amerikansk president är en samlande gestalt för hela nationen. Han har attackerat de institutioner som förknippas med USA:s själ – domstolar, myndigheter och den fria pressen. Och han flirtar med diktatorer medan han vänder ryggen till traditionellt allierade stater i Nato och EU.

Det är också lätt att glömma bort att Barack Obama vann två val - inga jordskredssegrar - men ändå betryggande majoriteter. Det fanns helt enkelt trots polarisering goda förutsättningar för ett maktskifte i Washington.

Men politiska vinnare förknippas vanligen med visioner. Biden har under kampanjen i hög utsträckning fokuserat på ett antibudskap, på att exploatera missnöje över Trump och framför allt på administrationens tillkortakommanden under pandemin. Med den strategin går en ledare sällan i mål som en vinnare. Framför allt inte när Trump fram till pandemins början haft god draghjälp av konjunkturen och därmed infriat vallöften om en starkare ekonomi. Särskilt inte mot en komplex motståndare som Trump, som polariserar, angriper medier och relativiserar sanningen. Trumps metod att klistra en fiendebild på motståndaren färgad av lögner och överdrifter har Demokraterna inte lyckats att hantera. Därigenom har partiet inte blivit valbart hos tämligen vanliga väljargrupper. Det betraktas som sekulärt, vänster, liberalt, Östkust (ett skällsord i inlandet) och socialistiskt.

Presidentens ord på onsdagsmorgonens om att rösträkningen bör avbrytas vittnar om hans förakt för processen. Vicepresident Pence gjorde sitt bästa för att nyansera resonemanget och försvara demokratin. Men avsikten är klar. Om vidare räkning visar att Biden vinner så framstår han som en icke-legitim vinnare. Så blev demokratin den förste förloraren i det amerikanska presidentvalet.

Joe Biden har också haft en uppförsbacke från valrörelsens första stund. Han framstod inte direkt som den naturlige kandidaten och fick dåligt stöd i de första interna primärvalen.

Hans demokratiska parti är splittrat vilket president Trump inte missat chansen att utnyttja. År av fokus på minoriteter och identitetspolitiska frågor har försvårat möjligheterna att bilda ett bredare elektorat.

Biden tillhör demokraternas moderata mitt och står inte lika långt till vänster som exempelvis Obama. Vänstervågen inom partiet möjliggjorde emellertid för Trump att måla bilden av Biden som en marionett i vänsterns händer.

Denna republikanska bild tycks också ha fungerat i vågmästarstaten Florida där demokraterna tycks ha tappat stort bland antikommunistiska och flaggviftande exilkubaner.

En annan aspekt är att den katastrofala hanteringen av pandemin inte knyts till presidenten. Den ses som en externt framkallad chock. Fokuseringen på pandemin från demokraternas sida var således inte någon framgång.

Det finns fortfarande en möjlighet att Joe Biden står som segrare. Han vann Arizona och kan ta hem Georgia. Röster i kärnväljardistrikt för demokraterna återstår att räkna i flera vågmästarstater. Det är det hoppet för världen som för Trump framstår som ett så stort hot att han med näbbar och klor vill stoppa den demokratiska processen.