Deckarna på tv är vår tids ritual

Vi talar gärna i termer av fullbordan och om tidens slut. Om vi går till en existensfilosof som Martin Heidegger är det också vår insikt om ändligheten, att tiden är min tid och inte någon annans eller en allmän tid, som formar den ”egentliga” existensen. Men de stora religionerna föregicks av åkerbrukskulturer. När vi dansar runt midsommarstången firar vi, historiskt sett, att fruktbarheten kommit åter. Flera av 1900-talets stora konstverk speglar också en cyklisk tidsuppfattning. Stravinskijs ”Vår­offer”, T S Eliots dikt ”Det öde landet”; även James Joyces ”Ulysses” kvalar in då vi kan tolka Leopold Blooms erotiska drömmar under insomnandet som en övergång till nästa dags nederlag och revansch, då han i drömmen trumfar ut hustrun Mollys otrohet med liderliga fantasier.

Men det är inte bara midsommarfirandet som rymmer något arkaiskt. Även SVT lever upp till åkerbrukskulturens dröm om återkomst och upprepning. Således kommer vi även denna sommar att få ta del av diverse mord i Midsomer. Det är också en upprepningsrit.

Eller är parallellen alltför långsökt? Jag tror inte det. Vi har ett behov av upprepning och ritualer i tillvaron. Förmiddagskaffet, att läsa en stund innan vi somnar, söndagens kyrko­besök, derbyna mellan Kalmar FF och Öster: även om dessa inte kommer så regelbundet längre speglar allt detta en önskan om evig återkomst. Den sitter djupt, och den präglas lika mycket av förkristen medvetenhet som en luthersk idé om helgandet av vardagen.

Den eviga återkomsten är också en idé som formar vårt beroende av vissa tv-serier. Morden i Midsomer eller Kommissarie Lewis, den ena CSI-serien eller den andra, Mördare okänd eller Tyst vittne? Serierna är sinsemellan utbytbara, men vi håller fast vid den ena eller andra i övertygelsen att just den är bättre. Upprepningen rymmer också en känsla av trygghet.

Det här är mänskligt. Det finns ingen anledning att vare sig moralisera över det eller att förlöjliga det. Eliots misstag var kanske också att han i ”Det öde landet” ser längtan efter vardagens upprepning som förljugen, medan dikten tematiserar den stora återkomsten: den själsliga reningen och fruktbarheten.

Jag tittar gärna på Kommissarie Lewis (som självklart är bättre än Morden i Midsomer), men jag uppskattar även de serier som på något sätt synliggör eller bara lever på upprepningen. I Jerry Bruckheimers serie Cold Case löser poliserna ouppklarade mord, många begångna redan på 1920-talet. Det är en serie som i bild gestaltar det upplösta tidsavståndet. När dagens poliser griper gårdagens ogärningsmän ser vi dessa både som de såg ut då och nu. Tidsskikten glider in i varandra.

Det är ett grepp som romanens förnyare Proust, Virginia Woolf, Joyce och Faulkner använde i sina mästerverk; tv-serierna visar hur några av den moderna romanens grepp blivit en naturlig del av vår konstnärliga förståelse.

Annars står de dagliga evighets­serierna för ett särskilt slags upprepning. I Glamour har alla varit ihop med alla. För mig är Hem till gården den optimala serien: trygghet och glädje i vardagsbestyren, men också överraskande vändningar i karaktärsstudierna; den gode prästen Ashley antar nu alltmer demoniska drag.

Men allt sker inom den trögföränderliga bygemenskapens ramar. Synd bara att TV4 som vanligt gör ett uppehåll i sommar. Det är en trygghetstrotsande upprepning.

Magnus Eriksson

Gästadjunkt i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet