Därför måste vården vara konservativ
Antalet flickor i åldern 13-17 år som får diagnosen könsdysfori ökade med 1 500 procent mellan 2008 och 2018. Samtidigt är det känt att diagnosen ofta inte är den enda. En ny rapport från Socialstyrelsen visar att bland flickorna i åldern 13-17 år som diagnostiserades med könsdysfori 2016-2018 hade nästan var tredje också diagnostiserats med ångest eller depression. ADHD-diagnos var fem gånger vanligare bland flickorna i denna grupp än bland jämnåriga i befolkningen totalt. Autismdiagnos var mer än tio gånger vanligare.
Man behöver inte tillhöra den medicinska expertisen för att se något problematiskt här, men det hjälper. I en uppmärksammad artikel i Läkartidningen förra året skrev professorn och överläkaren Mikael Landén: ”När incidensen ökat så kraftigt under begränsad tid måste man fundera över om diagnosen kommit att inkludera nya grupper. Dessa kanske inte har nytta av en behandling som utvärderats för en snävare grupp patienter.”
Så långt tänkte inte de folkvalda. Trots bristfällig kunskap om vad ökningen berodde på och vilken effekt behandlingar kunde få på längre sikt lade regeringen 2018 fram ett ytligt och dåligt genomarbetat men synnerligen radikalt lagförslag om att femtonåringar skulle kunna få göra kirurgiska ingrepp i könsorganen utan att vårdnadshavarna ens informerades om saken.
Först efter hård kritik från bland annat Lagrådet drogs förslaget tillbaka.
Det sägs ibland att vården vid könsdysfori är ett experiment med barnen. Om det ändå vore så väl. Ett experiment är en systematisk inhämtning av kunskap, något som i detta fall saknas. Erfarenhet, evidens och eftertänksamhet har åsidosatts för andra värden som har bedömts viktigare. Men som Landén säger: ”Trender kommer och det går snabbt i mediedebatten. Det är lätt att bli en stofil som inte hänger med. Men sjukvården måste vara trögrörlig när det handlar om människors liv och irreversibla åtgärder.”
