Dåligt klimat för giftsanering

Resterna från det gamla Hovmantorps Glasbruk som låg på platsen spökar 135 år efter att fabriken blev lågornas rov.

Exemplet ovan vittnar om problematiken med de dumpade gifterna i Glasriket. Det är omöjligt att förmå företag som vill investera i de gamla bruken när fastigheter är förgiftade av totalt sett 112 ton arsenik, 8 ton kadmium och 1500 ton bly. Och när kommuner försöker locka nya invånare med attraktiva sjönära tomter, som i Hovmantorp, kommer arvet från historien upp till markytan med grävskoporna.

Sveriges Television har under veckan uppmärksammat att 10 av de 22 allra mest förorenade platserna är glasbruk i Småland. Naturvårdsverkets anslag till sanering uppgår i dag årligen till 393 miljoner kronor. Det räcker inte långt med tanke på att en sanering av glasbruken skulle kosta från strax under en miljard kronor och uppåt. Naturvårdsverket bedömer att notan för en sanering av de 1500 mest förorenade platserna skulle landa på 60 miljarder kronor. Med dagens takt tar alltså saneringen över 150 år.

Samtidigt är det inte bara regeringen och staten som kan kritiseras för att inte ta miljöproblematiken på allvar. När kommunalrådet Monica Widnemark i Lessebo talar om arseniken som en "icke-fråga" är det oroande eftersom Länsstyrelsen talar "ren livsfara" för små barn.

Men det går trender i miljöpolitiken som åskådliggörs av bristen på hantering av Glasrikets gifter. För inte så många år sedan var det giftfria samhället en vision. Nu är det mer ogripbara miljöhot som står högst på dagordningen inom politiken och i forskningen. Det kan tyckas olustigt att ställa miljöproblem mot varandra, men gifter och förorenade platser har hamnat i skuggan av klimathotet och den globala uppvärmningen.

Två brittiska akademiker som uppmärksammas av Johan Wennström i Tidskriften Neo (6/11) skapar tillsammans en annan förklaringsmodell till varför den moderna människan ignorerar miljöproblem i sin närhet. Wennström refererar till psykiatern Theodore Dalrymple som hävdar att människan i dag har en abstrakt lojalitet mot den globala miljön, men verkar underligt nog ointresserad av att ta hand om sin närmaste omgivning.

Filosofen Roger Scruton framhåller att det inte handlar om vanlig slapphet. Den moderna människan, menar Scruton, har genom sin rotlöshet förlorat sin hembygdskänsla. När den lokala miljön betraktas som något som är utslängt "ingenstans" berörs människan inte av nedskräpning eller av industrialisering av landskapet. Den lokala miljön väcker därmed inget större engagemang. Miljöpolitiken anpassas därefter.

Sanering av förorenade platser blir ingen valfråga. Om människor känner anknytning till någonstans blir de också mer hänsynstagande till platserna. I det nära samhället känner människan att de inte bara kan utan också bör göra något - eftersom de gör det för sina närmaste. Så handlar gröna debatter allt oftare om företeelser som få har upplevt utan bara känner till på distans: vargen, djurhållningen, det rationella skogsbruket. Eller klimatet. Men allt mer sällan om det giftberg som tidigare generationer lagrat i Glasriket och som nästa och nästa och nästa generation ser ut att får ärva.