Dags att bryta friskolefixeringen

Titta exempelvis på skillnaderna i resultat mellan elever på landsbygd och i små orter i relation till elever i städer.

Svenskt Näringsliv har pekat på denna oacceptabla klyfta. Skillnaderna i inlärning mellan storstad och landsbygd motsvarar ett till två års skoltid i ämnen som matematik och naturkunskap.

Likvärdigheten är således en chimär. Och om det är någon landsbygdsfråga som måste upp på dagordningen, så är det denna.

Hur kommer detta sig? Kunskapsläget är svagt. Att elever på landsbygd i lägre utsträckning än i storstaden har föräldrar med högre utbildning hör till bilden. I Svenskt Näringslivs rapport understryks dock också mer ”inkorrekta” eller ”jobbiga” synpunkter. Det varnas för mobbing på mindre skolor och att ordningen är sämre där än i klassrummen i städerna.

Lägg därtill att skollagen inte alltid är uppfylld på bygdeskolor. Instrument saknas i musikundervisningen. Skolbiblioteken saknar den litterära kanon och är inte sällan mest ett dekorativt inslag. Utan grupprum blir undervisning i mindre grupper naturligtvis svår att genomföra.

Sedan rapporten publicerades har också allt fler pekat på att den moderna skolan med abstrakta postmoderna mål och eget ansvar för kunskapssökande starkt missgynnar elever från hem utan studieerfarenhet. De har svårare att navigera i kunskapsvärlden än elever som har vana med teoretiska resonemang och som har högre förväntningar på skolan.

Det kanske starkaste argumentet för friskolor är att de bidrar till en konkurrenssituation som höjer kvaliteten också för den kommunala skolan. Elev och föräldramakten sätter press på skolorna. Även om det inte är nytänkande som behövs i klassrummet utan snarare en återgång till bland annat lärarledd undervisning skapas ett omvandlingstryck.

Men även om mindre bygdeskolor som hotats av nedläggning räddats av föräldrainitierade friskoleetableringar saknas i mindre kommuner vanligen den möjlighet till valfrihet som för många är given i de större kommunerna. I landsbygdskommuner går helt 95 procent av eleverna i kommunal skola i den egna kommunen, enligt Rådet för främjandet av kommunala analyser.

Att flytta till en gymnasiefriskola är också ett mycket stort steg för den som särskilt värdesätter gemenskap och relationer. Det är faktiskt inte bara viktigt var man är på väg utan för många är det lika viktigt var man kommer ifrån. Och särskilt betydelsefullt är det för invånare på landsbygd eller i miljonprogram som har svårare att lämna vänner och relationer bakom sig än en resursstarka ”varsomhelstare” som har varit i London men aldrig i Lenhovda.

Paradoxalt nog hotas just nu de mindre bygdefriskolorna av att elevpengen till friskolor kan bli lägre än för de kommunala.

I vart fall är det uppenbart att det enorma fokuset på friskolefrågan i debatten inte berör alla elever och att den också har ett visst storstadsperspektiv. Att skolorna omfattas av samma skollag och läroplaner tycks vara en nyhet för många.

Frågan om uppdaterade läromedel, satsningar på språk, närvaro och ordning liksom att på det hela taget stärka tydliga kunskapsmål är viktiga mål för alla elever och skolor.

Men särskilt viktiga att understryka om denna hittills tämligen okända och oacceptabla klyfta ska jämnas ut.