Dags att avsluta Sverigeförhandlingen
Avtal ska hållas, men inte till vilket pris som helst. Och priset för att hålla Sverigeförhandlingens avtal med kommuner om höghastighetståg i utbyte mot löften om bostäder blir orimligt högt för staten. Det finns ingen logik i att snabbt bygga banor för 320 km/h bara för att enskilda kommuner kräver det, när projektet enligt Trafikverkets bedömning lider av stor olönsamhet.
Saken är dessvärre den att Sverigeförhandlingen aldrig borde ha förts. Det var från första början ett misstag att kohandla om investeringar på hundratals miljarder - i synnerhet därigenom att det utvecklades ett grupptänkande där alla var med på tåget, snabbhet ansågs vara en dygd och ingen vågade dra i nödbromsen.
Grunden för höghastighetsbanorna var svag från första början. Som forskaren Erik Ronnle vid Lunds universitet har visat går det inte att ta kommunernas inledande så kallade nyttoanalyser på allvar. Dels var analyserna en del av ett förhandlingsspel, dels var instruktionerna sådana att nyttor räknades många gånger om. Ökande fastighetsvärden, minskad restid och lägre arbetslöshet bokfördes som olika nyttor trots att de i stort sett är överlappande beskrivningar av samma sak: att tillgängligheten ökar till följd av sänkta reskostnader (tid och resurser).
I nästa steg, som gällde var tågen skulle stanna någonstans, tillmättes analyserna hursomhelst inget värde. Det blev just en förhandling med vissa hårresande resultat, som att Älmhult skulle trafikeras men inte väsentligt större Växjö.
Kommunernas motlöften om bostäder var samtidigt tagna rätt fritt ur luften. Alla kommunföreträdare som Ronnle har intervjuat i sin avhandling säger att bostäderna som de förband sig att låta bygga var svåra att koppla direkt till höghastighetstågen. Och som mest kunde det hur som helst handla om planering. Att kommuner direkt styr över bostadsproduktionen var en av många illusioner i projektet.
Valet av förhandlingen som modell för byggandet av höghastighetsjärnväg i Sverige var ett utslag av Stockholmsfixering. Det som hade fungerat för utbyggnad av tunnelbanan borde kunna fungera för hela landet, var uppenbarligen tanken. Vad man då bortsåg ifrån var att förutsättningarna är helt andra. Till följd av detta blev resultatet en mängd ganska meningslösa bostadslöften och en i sammanhanget minimal kommunal medfinansiering, motsvarande 0,5 procent av kostnaden för projektet. Skatt på ökande fastighetsvärden, som var tänkt att bidra till finansieringen, kunde uteslutas på ett tidigt stadium.
Denna vår händer två saker. Dels har Sverige tack vare Liberalerna, som är emot satsningen på höghastighetståg, fått en regering som lovar att nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Dels anser sig kommunerna som slöt avtal under Sverigeförhandlingen när inte tågen går så snabbt som de vill ha blivit svikna. ”Vi har faktiskt ett avtal, 14 stationskommuner runt om i landet, som stipulerar 320 kilometer i timmen för fjärrtågen”, säger Anders Wilander (M), kommunstyrelseordförande i Tranås, till Sveriges Radio.
Men två år efter Sverigeförhandlingens avslutande borde det faktiskt kunna sägas: förhandlingen var ett illa valt instrument för utformandet av denna gigantiska investering. Formatet producerade ett maximum av luftslott och ett minimum av verkliga nyttoanalyser. Så kan man inte umgås med skattemedel och det svenska landskapet.
