Chefen bestämmer över småfolket

När BP:s ordförande Svanberg bröt en lång tystnad efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen kallade han de drabbade för ”small people”.

Ilskan över den fatala felsägningen var säkert en reaktion mot världens nya makthavare. Det finns i deras värld storfolk och småfolk.

Det var inte så länge sedan, som varje medietränad chef var programmerad att säga två saker. ”Jag är inte chef utan ledare”. ”Personalen är vår främsta resurs”. Många av dem, i företag och offentlig sektor, visade att de menade allvar.

Sedan kom en tid då näringslivets toppmän började styra sina företag med barsk ordergivning till balansräkningen. Det var finare att skära ner än att utveckla och anställa. ”Personalen är vår dyraste resurs”. Rationalisering behövs då och då, men denna gång föddes en nimbus kring den hårdföra beskärningen.

Statsministern får allt oftare kritik för bristande empati, när modellen inte passar alla. Han håller, möjligen av nödvändighet, fast vid sina principer, mäter utfallet i siffror och medger att ”på marginalen” råkar några illa ut. Den som vill bryta utanförskap bör undvika att klassa välfärdens styvbarn som en marginell företeelse.

I Kalmar tycks Linnéuniversitets rektor Stephen Hwang styra i kommandostil. Protesterna mot hans omorganisationer kan inte bara avfärdas som fackets genetiskt betingade gnäll över varje nyordning.

En akademi tar inte order som ett infanteriregemente. Högste chefen må vara tillsatt uppifrån. Men han eller hon måste ha de övrigas förtroende. I många sådana professionella sammanhang är ledaren ”primus inter pares”, den främste bland likar. Primus (eller prima) är äldst i tjänsten, klokast av de kloka, eller bäst på att nå fram till kollektiva beslut.

Den nya managementskolan har höga förebilder. Italien och Grekland har satts under förmyndare, eftersom folk inte tycks veta sitt bästa. Två av världens största tillväxtekonomier leds av autokrater, som kan strunta i medborgarnas förtroende eller sympatier. Anställda, väljare och annat fotfolk måste visa att de uppskattar högst mänskliga chefer, som bara är primus inter pares med minsta möjliga marginal. Det är en demokratisk uppgift att låta sig ledas på ett anständigt sätt.