Bort med gräddfilen för partiernas bistånd
Det partianknuta biståndet ska göras om – igen. Partianknutet bistånd? Ja, det finns avsatt ungefär 100 miljoner kronor i biståndsbudgeten som till partiernas kopplade biståndsorganisationer kan ansöka om i konkurrens.
Precis innan jul ger regeringen det väntade beskedet att systemet ska förändras. Det är egentligen fråga om en återgång till tidigare regler där partierna får anslag efter antalet mandat i riksdagen.
Det kan ses som mer demokratiskt än att de folkvalda representanternas eget bistånd ska prövas av en statlig myndighet. Om biståndet blir mer effektivt är en annan femma.
I grunden handlar det om att det parti som utmärker sig som biståndsskeptiskt, Sverigedemokraterna, paradoxalt nog själva vill bedriva partianknutet bistånd genom sin stiftelse Hepatica. Det illustrerar väl det partianknutna systemets stora dilemman. Samma partier som lagstiftar och fattar beslut om budgeten ska förklara varför just de är bättre än andra på att bedriva bistånd.
Lika illustrativt är att de partier som historiskt varit närmast knutna till civilsamhällets biståndsverksamhet i termer av folkrörelse och kyrkor – Kristdemokraterna och Liberalerna – också är de som i relation till sina riksdagsmandat också fått de största anslagen från Sida.
Det partianknutna biståndet kan motiveras med att partier är grunden i folkstyret och att att detta stöd inte kan kanaliseras av staten direkt utan via partier som de facto är en del av civil samhället. Ett annat argument är att det kan vara en del i ett sammanhållet svenskt bistånd. Att partierna fördelar stöd till en opposition medför också att det stödet separeras åtminstone i någon grad från svensk officiell utrikespolitik.
”Men medan regeringen samtidigt talar om att biståndet ska blir mer öppet och mer granskat verkar det egna partianknutna biståndet falla utanför.”
Men medan regeringen samtidigt talar om att biståndet ska blir mer öppet och mer granskat verkar det egna partianknutna biståndet falla utanför. Hur granskas måluppfyllelse i projekt som partierna själva initierat och utvecklat? Den utvärdering som finns från Expertgruppen från biståndsanalys, författad av den norske statsvetaren Lars Svåsand, kan i varje fall inte beskrivas i termer av Hurra-rop.
Att ett enskilt partis biståndsverksamhet, Vänsterpartiet, återkommande visat sig samarbeta med motbjudande antidemokratiska aktörer är måhända inte ett argument för att Moderaternas fungerande Jarl Hjalmarson-stiftelsen ska få mindre anslag. Däremot är det en slags omvänd parallell till Sverigedemokraterna. Om SD som biståndsskeptisk aktör vill driva bistånd, så visar Vänsterpartiet hur det som blind försvarare av stor offentlig biståndsverksamhet i praktiken ser på effektivitet och demokrati i det svenska biståndet.
Partierna är en del av det civila samhället och varken kan eller ska stängas ute som biståndsaktörer. Men det är något stötande när biståndet generellt kallas ineffektivt och det krävs granskningar samtidigt som det partianknutna biståndet hamnar i en egen gräddfil.
