Borgerligheten lider av spretighet
Det är sommartider, och därmed åter säsong för SCB:s partisympatiundersökning – vilken ett år innan ett riksdagsval kan ha en tendens att antingen elda på partimedlemmars entusiasm alternativt förstärka eventuella undergångskänslor.
Något som onekligen får sägas vara fallet detta år. I en situation där tidigare allianser brutits och förändrade politiska konstellationer prövats står nu tre partier inför risken att falla ur riksdagen – vilket skulle vara historiskt, om det sker. Såväl Liberalerna som Miljöpartiet ligger under riksdagsspärren, och Kristdemokraterna ligger nära.
Risker som inte ska överdrivas, om än tas på allvar. Partier har mött liknande siffror förr. Kristdemokraterna har flera gånger stått inför samma situation och vänt trenden, inte minst förra valet. Miljöpartiet för sin del stod också inför en svår situation förra riksdagsvalet, men räddades i sista sekund av en uppflammande klimatdebatt på grund av de stora skogsbränderna.
Men för Liberalerna med dess stora tapp – partiet ligger nu på blott 2,5 procent och har alltså tappat mer än halva sitt stöd sedan senaste valet – ser det onekligen dystert ut. Att partiet inte slöt leden kring Nyamko Sabuni och partiets vägval efter beslutet att gå till val för en borgerlig statsminister, utan i stället fortsatte käbbla inför öppen ridå, har uppenbarligen straffat sig – 1,3 respektive 1 procent vardera har således gått till Moderaterna och Centerpartiet.
Att det bland liberala och kristdemokratiska väljare fortfarande finns en aversion mot Sverigedemokraterna har påtalats tidigare, ett intryck som också delvis förstärks av dessa siffror. Vad gäller Kristdemokraternas tapp är det dock inte omöjligt att det snarare har mer att göra med den ihållande mediala uppmärksamheten kring partiledaren Ebba Buschs fastighetsaffär – med tanke på att tappet gått till Moderaterna, och inte något januariparti.
”Centern har lyckats hålla vid liv bilden av partiet som en del av oppositionen, trots att det tvärtom ingår i regeringsunderlaget.”
Centern under Annie Lööf har uppenbarligen kunnat kapitalisera på att man lyckats hålla vid liv bilden av partiet som en del av oppositionen, trots att det tvärtom ingår som en del av regeringsunderlaget i och med januariöverenskommelsen.
Socialdemokraterna å sin sida har i princip stått still i opinionen, trots att flera av dess statsråd ej direkt är särskilt kända bland allmänheten eller röner större uppmärksamhet i media, och inte heller i någon högre grad förknippas med särskilda idéer - jämför med exempelvis moderata Carl Bildt och europatanken. I stället hamnar det dominerande mediala fokuset på centrala personer som statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson.
För den borgerliga oppositionen som helhet har det inte varit positivt med den nuvarande spretigheten som dämpar entusiasmen bland medlemmar och sympatisörer. Det räcker inte heller med att sträva efter ett maktskifte och leverera alternativ till regeringens misslyckanden med migration, integration och våldet. Man måste också, likt under Reinfeldteran, erbjuda väljarna positiva löften och visioner om framtiden.
För att uttrycka det banalt: Att vara emot det dåliga i tillvaron räcker förvisso långt och är rätt och nödvändigt i sig, men det måste också kombineras med budskap om och vägar till det goda samhället.
