Borgerligheten behöver en vision om rättvisa
Finanspolitiska rådets rapporter brukar med rätta citeras av borgerliga företrädare när det som i förra årets rapport förordar nya skattesänkningar för låginkomsttagare, en förbättrat matchning på arbetsmarknaden och främjande av energiproduktion. Efter det att rådets ledamöter förra veckan varnade för ökade ekonomiska klyftor i Sverige råder det emellertid tystnad.
Nu går det att göra det lätt för sig. De nya ekonomiska skillnaderna i Sverige beror inte på löneutvecklingen. Lönerna är fortfarande tämligen sammanpressade och de med lägst inkomster arbetar mer. Kanske för att arbete blivit mer gynnsamt. Det är kapitalinkomsterna och tillgångsvärden som förklarar skillnaderna. Framför allt, förklaras det så påverkas förmögenhetsfördelningen av utvecklingen på bostadsmarknaden. Bristsituationen skapas av en bostadspolitik som hållit tillbaka byggandet av hyresrätter och villor har således drivit upp priserna, gynnat de som redan har bostad och missgynnat ”outsiders”. Det är något av motsatsen till marknadslösningar som tryckt upp ”klyftorna”.
En traditionell borgerlighet med rötter i socialliberalism, frisinne, kristdemokrati eller konservatism har att ge andra mer kvalificerade svar.
En av få röster som ägnat frågan intresse är produktivitetskommissionens ordförande Hans Lindblad som återkommande betonar att ökade sociala klyftor sliter sönder samhällen, men att de också håller tillbaka den ekonomiska tillväxten. Det vore en förödande utveckling.
”Med stora klyftor upphör också förutsättningarna för rättvisa ekonomiska skillnader att gälla. Det blir allt svårare att hävda att alla startar sin livsbana med lika möjligheter.”
Med stora klyftor upphör också förutsättningarna för rättvisa ekonomiska skillnader att gälla. Det blir allt svårare att hävda att alla startar sin livsbana med lika möjligheter.
Men det borgerliga svaret har länge varit att framhålla den sociala rörlighetens och klassresans betydelse. Den enskilde ska ges möjligheten att genom fria val avancera på samhällsstegen, från botten till toppen och genomföra en ”svensk dröm”. Detta är dock en ytterst individualistisk syn, där orättvisor som styr människors livsval försvaras av att ett fåtal personer når framgång. Det bortser från att det finns ett gemensammas bästa, där det centrala är att hela samhället lyfts av tillväxt och reformer, genom bejakandet av fria val, marknadsekonomi och rättsstat, men också genom att staten bidrar till att just ge alla invånare möjligheten att utvecklas till sin fulla potential.
Lägg därtill att klassreseperspektivet har en tämligen nedlåtande syn på yrken som kokerska, personlig assistent eller renhållningsarbetare. Som om de inte behövs. Viljan att förorda uppbrott och förändring står också i motsats till människors behov av gemenskap och relationer.
I svensk kontext har professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson infört begreppet ”kontributiv rättvisa”. Det härstammar från den amerikanske kommunitären Michael Sandel och betonar att alla arbetsföra erbjuds möjlighet att bidra till att bygga samhället via produktivt arbete. Det ger tillgång till socialt erkännande, och till värdighet, anseende och självrespekt.
Magnus Henrekson refererar till Ronald Reagan som lyfte fram vardagens hjältar i sina tal. Och till Robert Kennedy som uttryckte ”Jag bidrar till att bygga detta land. Jag är en deltagare i dess storartade bygge. Jag är en människa.”
Det är ett jag och ett vi på en och samma gång. Det markerar betydelsen av en samhällsgemenskap som håller samman. Och det sätter inte kollektivet framför människan.
Med ett inslag av kontributiv rättvisa kan arbetslinjen utvecklas och ges en mer moralisk dimension. Vem blir först med att plocka upp denna rättviseboll?
