Borgerlig ekumenik i kyrkopolitiken
Det rör på sig inför kyrkovalet den 21 september nästa år! Nyligen fattade kyrkopartierna eller nomineringsgrupperna som de brukar kallas Borgerligt Alternativ som bär den moderata traditionen vidare och Kristdemokrater i Svenska kyrkan för att gå samman till gruppen Borgerlig kristen samverkan.
Båda har backat i tidigare val och för Kristdemokrater i Svenska kyrkan som i kyrkomötet fick 2,73 procent av rösterna hotar införandet av en framtida spärr partiets inflytande på den nationella nivån. Två gånger uppges också gruppen har velat byta namn, för att markera oberoendet från det kristdemokratiska partiet och dess tidigare ordförande lämnade också KD under uppmärksammade former före kyrkovalet för att gå med i ett lokalt parti i västra Värmland.
Och Borgerligt Alternativ som fick 8 procent av rösterna i kyrkomötesvalet har inte lyckats att nå målgruppen. En möjlig orsak är inte minst tunga högerdebattörers utpekanden av Svenska kyrkan som ”vänster” – en populistisk kritik som bidragit till utträden ur samfundet och som påverkar anslagen till socialt arbete, barn- och ungdomsverksamhet och körer.
Moderaterna och Kristdemokraterna lämnade kyrkopolitiken några år efter det att relationerna mellan staten och kyrkan ändrades år 2000 och partiernas företrädare bildade nomineringsgrupper som var helt fristående. Även Folkpartiets kyrkopolitiker grundade en självständig nomineringsgrupp. Det reflekterar hur partierna också ser på organisationer i det ´civila samhället. För M, KD och L är Svenska kyrkan inget som partistyrelse och partistämma ska fatta beslut om. För Socialdemokraterna är även landets största kyrka en politisk arena.
Uttåget ur kyrkopolitiken följdes därför inte av Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Motiven varierar. Socialdemokraterna har historiskt varit orolig för en kyrka som är alltför självständig. Centerpartiet har den historiska kopplingen till socknen och omsorgen om sockenkyrkan. SD har ingen tradition av att värna fria samhällssfärer som kyrka, föreningar och folkrörelser.
Och de nya nomineringsgrupperna saknar de resurser och baser som de traditionella partiorganisationerna kan mobilisera. Så även om har Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna backat något i senaste valet, har de relativt sett stärkt sina positioner. Centerpartiet fattade också vid den senaste stämman beslutet att partiet ska vara kvar i kyrkopolitiken och i Sverigedemokraterna ska en särskild grupp bildas, men under partiets paraply.
Kanske kommer utomstående betraktare dra slutsatsen av fusionen av nomineringsgrupperna att det reflekterar ´´hur ”moderpartierna” närmat sig varandra. Då är sammanslagningen kanske mer historiskt intressant i ett kyrkokulturellt perspektiv. Borgerligt alternativs anor sträcker sig tillbaka till en tid då dess föregångare var statskyrkosystemets bevarare nummer ett. Högern fick aldrig något genomslag bland väckelsens folk.
Kristdemokratin hade tidigt stöd inom kretsar i Svenska kyrkan men växte fram ur en frikyrklighet som utvecklats i viss opposition mot den lutherska statskyrkan, även om just pingströrelsen länge utmärktes av en hög dubbelanslutning till Svenska kyrkan. Många som är aktiva i den ”kristdemokratiska” gruppen har också sin bakgrund och tillhörighet i en frikyrkoförsamling i dag. Sammanslagning är så sett mer ett tecken på kyrklig ekumenik (enhet) än politisk harmoni.
