Blågult men inte isolationistiskt KD
Gränser och frihet blir alltså Kristdemokraternas ledord under valrörelsen inför europaparlamentsvalet. Det påminner inte så lite om Moderaternas ”frihet och säkerhet”, men så är de ju båda systerpartier inom partigruppen EPP. Det stora frågorna i samhället både nationellt och internationellt är dessutom vad de är, så särskilt förvånande är det inte om flera partier visar sig fokusera på liknande ämnesområden under valet, om än med egna ingångar och nyanser.
Även om partiets fulla valmanifestet kommer först senare så kunde partiledare Ebba Busch och partiets förstanamn på listan, Barometern-OT:s tidigare ledarskribent, Alice Teodorescu Måwe under tisdagen berätta om några av Kristdemokraternas prioriteringar, vilka båda knyter an till slagorden gränser respektive frihet.
Dels vill man strama åt EU:s nyligen klubbade migrationspakt. Det är ett lite lustigt besked att ge så kort efter att parlamentet röstat om saken; även Kristdemokraterna röstade ju för pakten i dess helhet. Men å andra sidan, det finns på sina håll en besvikelse över delar av paktens utformning – att försöka vinna dessa väljarnas stöd, som annars kan dras till populistiska sammanhang, är logiskt. Och att säga sig vilja förbättra pakten är en betydligt mer konstruktiv respons än att som vissa andra börja tala om swexitberedskap.
”Värnandet av subsidiaritetsprincipen är en klassisk kristdemokratisk paradgren.”
En fråga med tydlig gränsprofil alltså, men som också anknyter till frågan om frihet. En oordnad migrationspolitik kombinerat med undermålig integration har bidragit till ett flertal oönskade följdeffekter som tillväxten av kriminella gäng och extremistisk islamism – hot mot vårt öppna och demokratiska samhälle. Syftet med ordnad migration är inte att stoppa invandring; för att uttrycka det lite högtravande handlar det om att värna vårt sätt att leva – för alla landets medborgare, oavsett ursprung.
Både frihet och gränser går igen även i den andra profilfrågan man valde att lyfta under tisdagen, nämligen värnandet av subsidiaritetsprincipen. En mer klassisk kristdemokratisk paradgren. Den känns också igen från tidigare valrörelser, som 2019 års ”Gör EU lagom igen”. Att sätta gränser för överstatligheten, för att värna det nationella självbestämmandet. Ett nödvändigt perspektiv, även om det samtidigt tål att påminnas om att det ofta kan vara den typiska svenska överimplementeringen av EU-direktiv som saboterar för oss snarare än direktiven som sådana.
Kristdemokraterna kallar det hela för att ”rösta blågult”. En intressant och mångtydig formulering. Det skulle kunna läsas som en isolationistisk nationalistisk paroll, som flörtar med euroskeptiska stämningar. Eller kanske som en vinkning till Tidösamarbetet, som ju ibland har kallats för blågult (blått på grund av de borgerliga partierna, gult på grund av Sverigedemokraterna). Men uttrycket tolkas bättre som en dubbeltydig referens till både svenska flaggan och EU-flaggan. Det vilar lite av Carl Bildts ”hallänning, svensk, europé” över det hela. En god hållning att gå in i valet med.
