Blå regering med gröna ambitioner
Under onsdagen kom den senaste klimatpolitiska rapporten från Klimatpolitiska rådet, vilket snabbt fick oppositionen att vädra blod. Det hela framställdes som en brutal sågning av regeringens klimatpolitik. ”Djupt allvarligt” tyckte förra klimatministern Annika Strandhäll (S), och Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi anklagade regeringen för att sitta i klorna på klimatförnekare.
Men vad var det egentligen som orsakade så mycket ståhej? Jo, konstaterandet att ”den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030”. Utsläppen riskerar i stället att öka i närtid, framförallt på grund av den kraftiga sänkning av reduktionsplikten som tidigare har utlovats – men som, märk väl, ännu inte har genomförts. Hur det faktiskt blir med den saken återstår alltså att se.
Detta är ju för övrigt inte någon direkt nyhet. Regeringen själv påtalade risken för ökade utsläpp på kort sikt redan när drivmedelsskatten fick en symbolisk sänkning i höstas. Om reduktionsplikten trots allt sänks bör de ökade utsläppen lämpligen hanteras genom exempelvis ökad elektrifiering och andra åtgärder. Att regeringen bör kompensera för utsläppen genom olika insatser inom framförallt transportsektorn är också vad Klimatpolitiska rådet föreslår.
Intressant nog poängterar rådet i sammanhanget att debatten om reduktionsplikten illustrerar det riskabla med att fokusera för ensidigt på en specifik åtgärd, något myndigheten tidigare också har varnat för. Politiken har under tidigare mandatperioder lagt för många ägg i samma korg när man har satt så hög tilltro till reduktionsplikten. Risken med ensidigt fokus är något även för den nuvarande regeringen att ha i åtanke, med dess inriktning på elektrifiering.
”Intressant nog poängterar rådet att debatten om reduktionsplikten illustrerar det riskabla med att fokusera för ensidigt på en specifik åtgärd.”
Klimatrådets synpynkter ska inte sopas under mattan. Men det har varit märkligt tyst om hur samma råd, i samma rapport, kritiserar den föregående regeringen för att den tappade tempot med sina insatser, att regeringens inrättade klimatkollegium upphörde att vara aktivt, och att den dåvarande regeringen i sin klimatredovisning till riksdagen inte heller redovisade hur man genomfört den klimatpolitiska handlingsplanen.
Den minnesgoda kommer kanske också ihåg Klimatrådets dom över den rödgröna regeringen 2020, när det konstaterades att utsläppsminskningarna hade bromsat in i stället för att accelerera – i kontrast till alliansåren då utsläppen minskade som mest. De rödgröna kastar sten i glashus.
Värt att lyfta fram är också att den klimatpolitiska rapporten understryker behovet av synergier mellan klimatmål och andra samhällsmål, liksom att klimatpolitiken behöver ta hänsyn till andra politiska mål på samma sätt som andra politikområde beaktar klimatet. Ett råd som ligger i linje med regeringens bedömning när den skapade ett superdepartement för klimat-, miljö-, energi- och näringsfrågor.
Att redan nu, efter inte ens ett halvår, försöka att utvärdera den borgerliga regeringens klimatpolitik är något vanskligt. Den kommer att presentera sin första klimatpolitiska handlingsplan till hösten. Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) har bedyrat att de klimatpolitiska målen ligger fast. Den kommande handlingsplanen lär således bli något av ett sanningens ögonblick för regeringen. Upp till bevis.
