Biståndet förtjänar bättre
Biståndspolitiken får ibland oförtjänt kritik, inte minst från mer populistiskt håll, där de mest radikala rösterna kan förespråka en total avveckling av biståndet som sådant.
Att denna del av skattebetalarnas pengar skulle kunna göra stor nytta i Sverige låter sig förvisso sägas. Men problemet med biståndet ligger inte så mycket i dess existens som dess utförande.
Innevarande år uppgår Sveriges internationella bistånd till nästan 47 miljarder kronor. Av den summan går 27 miljarder, alltså mer än hälften, till olika multilaterala organisationer, som Förenta Nationerna, Världsbanken, globala fonder och olika regionala utvecklingsbanker.
Majoriteten av biståndet till de multilaterala organisationerna, 16 miljarder, beslutas av regeringen – det så kallade kärnstödet, ej öronmärkta pengar som går direkt till organisationernas budget att själva besluta över. En biståndsform som blivit ovanligare men som Sverige fortsatt med; tanken är att det ska ge en organisation möjlighet att snabbt anpassa sitt arbete efter omvärldssituationen.
Det rör sig om en inte oansenlig summa av statsbudgeten ämnade åt behjärtansvärda mål. Problemet är dock att det är något oklart vad målen ifråga egentligen utgörs av – något som väl åtminstone delvis följt av att det rört sig om ej öronmärkta medel.
”För att stärka biståndets effektivitet hade det varit önskvärt med både tydliga mål och god uppföljning.”
I en ny granskning från Riksrevisionen riktas kritik mot bristen på tydligt formulerade mål för vad detta stöd ska uppnå, det vill säga utöver det rent generella målet för svenskt bistånd att ”skapa förutsättningar för förbättrade levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”.
Kritiken stannar inte heller där. Det är fler moment i ledet som risas. Dels är beredningen av ärendena bristfällning. Man bedömer också att uppföljningen är otillräcklig och osystematisk, vilket innebär att det blir en – med Riksrevisionens ord – ”utmaning” att överhuvudtaget försöka bedöma hur eller om svenskt bistånd bidragit till organisationernas arbete.
För att stärka biståndets effektivitet hade det varit önskvärt med både tydliga mål och god uppföljning, poängterar riksrevisorn Helena Lindberg.
För att göra det hela än värre är delar av kritiken inte heller direkt ny. Redan 2014 påpekade Riksrevisionen att kärnstödets resultatkedja var svår att följa, och att det var svårt att studera ”vilka konkreta resultat UD:s påverkansarbete medfört” eftersom det saknades uppföljningar. Uppenbarligen finns det fortfarande mycket i arbetet att förbättra.
Biståndet är inte oviktigt. Men även en biståndsvän kan sucka åt en utformning som öppnar upp för risken att skattepengar förslösas, något som i sin tur kan undergräva det folkliga stödet för biståndet.
