Bildning, fördjupning eller hobby?
Alltför många läser hobby-kurser på högskolan, skriver utbildningsminister Mats Persson (L) i Svenska Dagbladet, och till råga på allt fullbordar de i hälften av fallen inte utbildningen. Han menar att tidigare socialdemokratisk politik lett till att resurserna satsas på ”förvaring” i korta kurser. Många luras att läsa hobbykurser om till exempel öltillverkning medan den tekniska utbildningarna har svårt att ge tillräckligt med laborationer.
Högskolan måste förse Sverige med de ingenjörer som behövs, rasar ministern, som själv verkligen har en gedigen utbildning: han är filosofie doktor i ekonomisk historia, en examen han visserligen tog några år efter forskarutbildningen men ändå gör honom till en av våra mest välutbildade politiker.
Och utbildningsministern har förstås rätt i att gedigna samhällsnyttiga studie måste få tillräcklig tilldelning av resurser, och att en regering kan flytta pengar för att åstadkomma detta. Kanske också skall göra det.
Frågan är om man behöver ta till storsläggan mot de enstaka kurserna. Det har ofta varit en diskussion som rör rubriksättning när till exempel 7,5 högskolepoäng om Harry Potter sägs ges – det har ofta visat sig vara teoretiskt djupa studier men utifrån ett populärkulturellt sammanhang. Det kan sluta med att man kastar ut barnet med badvattnet.
”Så något kan fristående kurser skrattas åt, men mer hedras ändå.”
De fristående kurserna har ett antal syften. Ett av dem kan vara att ge bildning, kanske i kombination med en mycket med handgriplig kunskap. Ett annat är att ge specialisering till en yrkesutbildning eller komplettera kunskaper för en yrkesverksam akademiker. Kanske kan det ge ett kompetenslyft att läsa vad som helst med en akademisk touch, vilket får positiva effekter på kompetensen.
Studerar man listan från Linnéuniversitetet över vilka distanskurser utan undervisning på plats man kan söka inför hösten (15 april är sista dag) så hittar man i bokstavsordning först en kurs i akademiskt skrivande, som nog kan vara nyttig för många på högskolan, sedan grundkurser i arabiska och arabisk kultur – är användbart för många, vidare en om att förebygga och hantera konflikter skolan – perfekt för en verksam lärare. Distanskurser behöver man heller inte läsa just lokalt, utan de kan väljas från vilken högskola som helst.
Inte ens de många icke fullbordade kurserna behöver vara fel; det kan betyda att man lagt sig på en hög och bra nivå.
Kanske har utbildningsministern rätt i att tyngdpunkten bör förändras. Men det bör inte leda till att man helt sakar de friståendekurserna. Tvärtom har högskolan ett ansvar att sprida kunskap om fakta och vetenskapligt tänkande och metoder till hela samhället. Det är en gammal uppgift: Även på 1800-talet var professorerna ålagda att dagligen ge offentliga föreläsningar, öppna för envar, i det egna ämnet.
Och en trend både internationellt och i Sverige är så kallade moocar (massive open online courses) – det vill säga fria videoföreläsningar som inte ger examen men som sprider kunskap. Också här erbjuder Linnéuniversitet minst en kurs: ”Med Linné i skogen”!
Så något kan fristående kurser skrattas åt, men mer hedras ändå.