Bidragsfusket urholkar välfärden
Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) har 60 procent av Sveriges kommuner inte polisanmält ett enda misstänkt bidragsbrott det senaste året. En femtedel av landets alla kommuner har inte ens anmält ett enda misstänkt bidragsbrott på hela fem år.
Och nej, det är inte en fingervisning om att bidragsfuskandet ligger på en låg nivå. Som den nationella samordnaren Soma Pirot på polisens nationella bedrägericenter säger till Sveriges Radio känner polisen till att bidragsbrottslighet "förekommer i de allra flesta kommunerna.”
Pirot skräder inte på orden när det gäller vad den besynnerliga statistiken kan bero på när hon fastslår att kommunerna har en ”oförmåga” att upptäcka denna typ av brott. Här skulle alltså fler kommuner kunna inspireras av Kalmar kommun som förra året satsade på att höja kompetensen inom välfärdsbrott genom att anställa en välfärdsstrateg, Anna Flink som tidigare var säkerhetschef vid Södertälje kommunkoncern.
Frågan är dock om oförmåga är hela förklaringen. I SR:s inslag intervjuas bland annat socialdirektören för Botkyrka kommun som anser att de med två polisanmälningar anser att de hittat alla felaktigheter ”utifrån det perspektivet vi har och utifrån vårt sätt att jobba”. Samtidigt som en verksamhetschef på Kumla kommun inflikar att ”vårt huvuduppdrag är ju inte att undersöka bidragsbrott.” Utöver oförmåga tycks det alltså även finnas en aningslöshet och ett perspektiv på förekomsten av bidragsbrott som dämpar ambitionen att faktiskt upptäcka fuskandet.
”Att motverka bidragsbrottsligheten får inte handla om att misstänkliggöra dem som är i behov av ekonomiskt bistånd.”
Att motverka bidragsbrottsligheten får inte handla om att misstänkliggöra dem som är i behov av ekonomiskt bistånd. Men en rädsla för att framstå som elak mot behövande får inte lamslå handlingskraften. Tvärtom handlar en sådan vaksamhet just om att värna välfärdssystemet. Förekomsten av bidragsbrottslighet – liksom för den delen skattebrott – dränerar välfärden på stora resurser.
Exakt hur mycket det kostar samhället vet egentligen ingen, men när Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen gjorde ett försök under förra mandatperioden att räkna på saken landade siffran på mellan 11 och 27 miljarder om året.
Fuskandet urholkar tilltron till välfärdssystemets legitimitet. Att komma tillrätta med både det medvetna fusket och de rena misstagen är av vikt för att både värna en fungerande välfärd och för att stärka tilliten till systemet.
Regeringens besked förra året om att en utbetalningsmyndighet ska inrättas för att arbeta mot välfärdsbrottslighet var en sådan välkommen åtgärd, så även den utredning som tillsattes tidigare denna månad för att kartlägga felaktiga utbetalningar från kommuner och regioner. Men även kommunerna kan, och behöver, bli bättre på sin front.
